Containeraffären – ett stycke betydelsefull teknikhistoria

Skriven av

När Baltikum kom ut ur Sovjetunionens mörker omkring år 1990 var det få svenskar som kände till att Estland, Lettland och Litauen över huvud taget existerade. De var som en jättelik, rensopad, grönvit fläck på de flesta svenskars karta. Datorföreningen Stacken på KTH gjorde 1993 en mycket stor, och som vi ska se, bestående insats för datorteknikens utveckling i detta okända område.

I Bergvalls Atlas från 1976, som var den skolatlas som gällde då, var de tre baltiska länderna fortfarande delstater i Sovjet och städerna närmast oss hade tyska namn som Köningsberg, Memel, Libau, Windau och Reval, fast de i själva verket hette Kaliningrad, Klaipeda, Liepaja, Ventspils och Tallinn. Längst ned på kartan hittar vi DDR (Stasiland) och längst inne i Finska viken ligger Leningrad, som idag heter St. Petersburg.

1990 fick vi välbärgade svenskar plötsligt en inblick i en värld som varit fullständigt fördold för oss trots att den befinner sig på bara 40 mils avstånd från vårt land. Det var den sovjetiska attacken mot TV-tornet och parlamentet i Vilnius, som mer eller mindre direktsändes på svensk TV i februari 1990 som fick undertecknad att vakna.

Andra som också vaknade var Datorföreningen Stacken vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm som startade ett projekt för att hjälpa universitet och högskolor i Baltikum med datorer och annan teknisk utrustning. Under våren 1993 började man planera för ett tredje besök i Riga. Under planeringens gång kom det fram önskemål att man ville ha datornät draget inom Riga, men ekonomiska resurser saknades. Under 1993 hade också hungersnöden som orsakats av den sovjetiska blockaden mot Baltikum nått sin absoluta botten.

En i princip tom livsmedelsaffär på stora gatan, Gediminasavenyn i Vilnius i Litauen 1992. Alla kvinnorna köar vid disken för ”suris” (ost) eftersom det var särskilt ont om mejeriprodukter. Färgerna är korrekta.

Nöden i Baltikum var obeskrivlig 1991. Livsmedelsbutikerna (ha!) gapade för det mesta tomma och skulle man ha mjölk eller limpa fick man gå dit tidigt på morgonen, före jobbet. På kvällen var allt slut, förutom vodkan, förståss. Livsmedelshyllorna var buckliga och rostiga och i taket flimrade grönaktiga lysrör. Och värre skulle det bli. 1992 utsatte Sovjetunionen Baltikum för en blockad av livsmedel och gas som straff för att länderna vågat göra sig fria och området förföll i hungersnöd, alldeles äkta hungersnöd. Som svensk förstår man inte detta och för de flesta svenskar är området fortfarande lite av okänt land. På de baltiska universiteten flimrade ålderdomliga ryska datorer, i den mån det flimrades något över huvud taget.

Stacken fraktade över flera VAX-11 och PDP-11-datorer, Sun-system, X-terminaler och en mängd vanliga ASCII-terminaler. Dessutom ordnade man trådlös kommunikation mellan två universitetsbyggnader och skaffade sig tillgång till bandet 902 – 928 MHz på ett sätt som, tja, fungerade.

Varför är det viktigt att berätta om en datortransport för 24 år sedan? Det handlar om vår skriande okunskap. 1993 hängde Baltikums frihet på en skör tråd och de behövde all hjälp de kunde få. Idag hänger Baltikums frihet på samma sköra tråd, som hotar att klippas av med samma sax.

Containeraffären 1 – 1983

Men låt oss backa ytterligare tio år. Fyra containrar med avancerade datorer skulle smugglas till Sovjet i november år 1983. Digital Equipments VAX-datorer var det mest avancerade som fanns i minidatorväg under Kalla kriget och Sovjets begär efter avancerad teknik man kunde ha till vapenkonstruktion var outtömligt. En dag 1983 beslagtog tullen i Helsingborg fyra containrar med destination Sovjet, som innehöll VAX 11/782-datorer och kringutrustning för CAD/CAM.

Innan dess hade det faktiskt förekommit ytterligare en ”affär” i samma stil. Svenska Stansaabs flygledningsdator Censor 932 hade exporterats i direkt konkurrens med Digitals VAX-11, exempelvis till Sovjet, där den finns på flera flygplatser och bland annat användes i flygledningen vid det ryska anfallet mot Afghanistan i december 1979. Det blev ajabaja för Stansaab eftersom den råkade innehålla en amerikansk FIFO-krets som var belagd med exportförbud.

The Stacken Story – 1978…

Låt oss backa ytterligare fem år. Datorföreningen Stacken bildades vid Kungliga Tekniska Högskolan 1978, ungefär samtidigt med Chalmers Datorförening och Lysator vid Linköpings Tekniska Högskola. Stacken föddes i en tid då datorkraft var svåråtkomlig. I slutet av 1970-talet fanns inte en dator i var mans ficka, utan många timmars ideellt arbete krävdes för att få tillgång till datorkraft. Ville man åt den offentligt tillgängliga datorkraften på KTH fick man stanna uppe på natten och köra när andra studenter gått hem. Så småningom ville föreningen skaffa egna datorer.

Det började i liten skala med ett samköp av komponenter till Z80-baserade mikrodatorer, tillsammans med de verkliga pionjärerna på området, Chalmers Datorförening. Utvecklingen under 1980- och 1990-talen gick i en rasande fart. 1983 startades datatekniklinjen på KTH, Arpanet gick över till TCP/IP och Björn Eriksen tog emot det första e-postmeddelandet i Sverige. 1985 initierades NORDUnet, senare även Sunet.

Stacken har alltid haft en utomordentlig förmåga att prata till sig stora minidatorer, kylanläggningar och allehanda kringutrustning, främst maskiner från Digital Equipment, som PDP-11, DEC-10, DEC-20 och olika VAX:ar, och så småningom också arbetsstationer och servrar från Sun Microsystem. Maskinerna fick trevliga namn, som brukligt på den tiden, till exempel Nadja, Katja, Vera, Kicki, Elvira, Salvador-Dahlberg och Linnea-Grind.

Visst var hon vacker, Katia, Stackens DEC KA-10A i denna bild från 1986? En riktig dator. Notera champagneflaskan och den gröna mikrofiche-läsaren för handböckerna. Utanför bilden tillkommer skivminnen och kylanläggning.

Idag blir det stora tidningsrubriker när kända företag bygger datorhallar och de blå lysdioderna får lysa magiskt på journalisternas bilder. Bygga datorhallar var något som Stackens medlemmar fick lära sig själva på 1980-talet.

En av de mera kända stackenmedlemmarna är Peter Löthberg som i stort sett egenhändigt tjatade in Internet i Sverige. Stacken var också djupt involverat i KOM, ett av de första sociala medierna. KOM var ett meddelandesystem som utvecklats på KTHs datorcentral QZ 1978, vad man kan kalla ett bulletin board. E-post fanns inte då.

Containeraffären 2 – Baltikumprojektet 1993

1993 var blockaden mot Baltikum lyft, järnridån fallen och de humanitära skälen vägde över. Nu var allting legalt. Datorföreningen Stacken genomförde ett helt unikt biståndsprojekt.

Här följer delar av en historisk text, som utkom i Datorföreningen Stackens egen tidskrift Stackpointer nummer 1, 1994. Uttryck som ”nu”, ”idag” och ”har” gäller alltså för 24 år sedan. Ursprungstexten är skriven av Thomas Nyström, elkraft- och routerteknikern som synes kräla på golvet längre ned i artikeln och alla bilder i den historiska artikeln är ©Thomas Nyström om inget annat sägs. Vi hoppar emellertid över de delar som handlar om förberedelserna i Stockholm och går direkt på historien om leveransen till Riga. Den ägde rum 19-24/10 1993. Det var tredje turen till Baltikum med Stacken och det blev den sista.

Det kan vara värt att notera några vanligt förekommande förkortningar:
Radio- och Systemvetenskapliga Fakulteten vid Rigas Tekniska Universitet förkortas RSF.
Elkrafttekniska Fakulteten vid Rigas Tekniska Universitet förkortas numera EEF, men då EEI.
Rigas Universitet heter numera Lettlands Universitet. Den Matematiska Institutionen förkortas fortfarande MII.

Lastning

Här lastas bilen i Stockholm. Det gäller att packa så fullt som möjligt. Allt tomutrymme fylldes med balar med toalettpapper eftersom sådant förbrukningsmaterial var en bristvara i det forma Sovjet. Ungefär som alla andra dagligvaror, som också var bristvaror.

På resan till Riga skulle vi ha med oss totalt tre VAX-system, diskar till Sun-datorer, några X-terminaler och så många vanliga terminaler vi kunde få plats med. Andra grupper inom Stacken hade jobbat med att sätta samman dessa system och provköra dem innan det var dags att åka till Riga.

Avresan till Riga skedde tisdagen den 19 oktober. Vid lunchtid var vi sex personer som lämnade Stockholm med flyg. Lastbilen med all teknisk utrustning skulle åka båt senare samma dag. Vi som åkte till Riga med flyg var jag (Thomas Nyström), Johnny Eriksson, Stellan Lagerström, Jan Michael Rynning, Harald Barth och Lars Johan Liman. Lastbilen kördes av Anders Öborn som hade sällskap av Åke Nordin. Då vi kom fram till Riga togs vi emot av folk från de olika institutioner som skulle få datorer av oss.

Urlastning

Nästa dag strax före lunch skulle bilen vara framme så vi använde förmiddagen till att inspektera de ställen där datorer skulle ställas upp. Hos Radio- och Systemvetenskapliga Fakulteten (RSF) vid Rigas Tekniska Universitet skulle vi placera en VAX 11/785 med 40 MB minne (primärminne, inte hårddisk) och en VAX 8200. Elkrafttekniska institutionen (EEI) skulle få en VAX 11/750 och Matematiska Institutionen (MII) skulle få Sun-diskarna. Övrig utrustning skulle fördelas mellan dessa tre institutioner. Lastbilen kom ut från tullen efter lunch och några timmars hektiskt arbete inleddes med att fördela all utrustning på rätt platser eftersom bilen skulle åka tillbaka samma dag.

Att bära in bandstationer.

Lettland har idag en förbindelse till Internet som slutar hos MII och vi planerade att dra nätet vidare med radiolänk till RSF och EEI. Då vi inledde diskussionerna om hur (och på vilket sätt) nätet skulle dras, möttes vi av ett oväntat problem: Dekanus på MII hade viss tvekan mot att sätta upp dessa radiolänkar, då han var rädd att det lettiska kontraspionaget skulle upptäcka radiolänkarna och anta att det var någon form av rysk spionageverksamhet. Vi fick dock hjälp av RSF att lösa detta problem. Det visade sig att chefen för den lettiska frekvensförvaltningen var en före detta student från RSF och hans son studerade där nu. Genom att låta registrera denna utrustning hos lettiska myndigheter löste sig detta problem.

Då vi fortsatte diskussionerna om nätet fick vi reda på att det pågick ett tyskt projekt där man skulle dra fram nätverk till universitetet, men man hade valt att låta förbindelsen sluta på ett annat ställe i Riga. Den teknologi det tyska projektet använde var en hyrd X.25-förbindelse till Tyskland. Eftersom Stacken inte tillhör X.25:s vänner började vi undersöka förutsättningarna att använda en av radiolänkarna för att komma före det tyska projektet. Den plats dit det tyska nätet gick, visade sig ligga cirka 500 meter från MII tvärs över en park.

Vi beslöt oss därför att sätta upp en radiolänk från MII till den andra platsen (som jag i brist på annat namn hädanefter kallar X.25-palatset). Vi placerade en radiolänk i ett fönster på andra våningen på MII och hängde upp inomhusantennen i gardinen. PC:n kopplades in på MIIs lokala nät och provkördes lokalt inom huset. Den ansvarige för nätet hos MII (Guntis) visade nämligen en viss tvekan om det skulle fungera. Han blev dock mera övertygad när vi kom med en PC i famnen och kopplade in den på elnätet i hans rum och han kunde få kontakt med den från sin arbetsstation.

Vi hade fått reda på att det i X.25-palatset hade placerats en Sun-4 arbetsstation, detta för att de skulle ha någon dator att använda mot det tyska nätet. Eftersom varken jag eller Johnny är några UNIX-experter, tog vi med oss vår UNIX-expert (Lars Johan Liman) för att kunna konfigurera denna maskin. Guntis och ytterligare en person (Martins) från MII ville följa med, så vi blev totalt fem personer som tog med oss datorn och klämde in oss i Guntis minimala Fiat.

Länken till X.25-palatset

Då vi kom fram till X25-palatset hamnade vi i ett överfyllt rum som verkade fungera som PC-verkstad, datorcentral och kontor. I ett hörn i rummet stod en Sun-4 arbetsstation och surrade stilla. Precis innanför dörren stod ett bord på vilket det var placerat en PC och en Cisco-router. Vid detta bord satt två kostymklädda gentlemän och såg ut att använda PCn som terminal mot Cisco:n. Vi fick endast några förströdda blickar av dem när vi kom instormande.

X.25-palatset. Notera antennen (fyrkanten) i fönstret och routerdatorn i fönsterkarmen. Se strömavtagaren på trådbussen utanför fönstret. Det blixtrade bra från strömavtagaren, men det spelade ingen roll för förbindelsen.

Vi tog oss snabbt fram till fönstret och kunde konstatera att man såg tvärs över parken till MII. Utanför fönstret på gatan passerade då och då en spårvagn och kontaktledningen låg ungefär i ögonhöjd på oss när vi stod och tittade ut genom fönstret. Vi använde även här samma typ av utrustning som vi hade ställt upp på MII och hängde upp antennen så högt upp som möjligt i fönstret. Jag startade PCn och kontrollerade konfigurering och provade sedan att få kontakt med den andra routern på MII. Efter tre sekunders nervös väntan då jag hade givit kommandot på routern fick vi svar från den andra routern! Länken fungerade tvärs över parken!

Här pågår radioplanering. ”Kan man inte flytta eller riva den där operan?” Man fick planera en hel del med hjälp av karta innan man kunde placera ut länkarna.

Under tiden vi installerade länken hade Lars Johan bekantat sig med arbetsstationen och var beredd att koppla in den på vår radiolänk. Vi kopplade loss arbetsstationen från det lokala nätet och ändrade adressen på den samt kopplade ihop den med vår router. Jag var nu tvungen att ändra konfigureringen på routern på MII eftersom X.25-palatset skall ha en egen grupp av adresser. Jag tror jag fick ge kommandot för att ändra routingen tio gånger innan jag lyckades skriva rätt utan stavfel. När jag till slut hade lyckads ändra konfigureringen kunde vi prova att koppla upp oss mot Stockholm från arbetsstationen och köra på våra hemmadatorer. Lars Johan körde sedan programmet ”traceroute” och kunde konstatera vilken väg trafiken tog för att komma från Stockholm till arbetsstationen på X.25-palatset där vi befann oss.

Hela denna övning hade mycket intresserat följts av Guntis och Martins från MII samt den datoransvarige på X.25-palatset. Herrarna vid borden med Cisco:n brydde inte sig om vad vi höll på med. Eftersom vi nu hade nät framme (dock bara i 5 meter kabel) så tog vi bort detta nät och kopplade in både vår router och Sun-4:an på det Ethernet som fanns i X.25-palatset och provkörde igen. Nu hade X.25-palatset kopplats in på Internet. Uppdraget [att dra en länk till X.25-palatset före tyskarna] var alltså slutfört.

Senare under vår vistelse i Riga fick vi reda på att de herrar som satt vid nämnda bord i rummet var en representant från det tyska projektet som försökte konfigurera deras router samtidigt som han skulle lära en av de lokala personerna hur det fungerade. Hans problem lär ha varit hur man ställer nätverksadressen på Cisco-routern. Han hade problem med att hitta i instruktionsboken. Guntis fick några dagar senare ett brev där man berättade att det tyska projektet hade ansökt om adresser för deras nätverk och då fått tillsägelse att använda de adresser som MII redan fogade över. Vi kunde, då vi kontrollerade trafiken via radiolänken se att ett flertal noder som befann sig i Tyskland hade använt Stackens länk. Några av dessa adresser kunde definitivt knytas till det tyska projektet. De hade visst fortfarande problem med att få X.25-länken att fungera…

Unik maskinvara

Bilden visar universitetets sovjetiska PDP-11-kopia och till höger en sovjetisk bildskärmsterminal som kunde passa i vilken bättre tysk SF-film från sextiotalet som helst. Man försökte starta datorn, men allt som hände var att en otrevlig lukt spred sig i lokalen.

Länken MII-RSF

Eftersom vi hade ändrat våra planer för hur vi skulle använda radiolänkarna var vi nu tvungna att bestämma oss för om RSF eller EEI skulle få den återstående länken. Valet föll till slut på RSF. Innan vi lämnade X.25-palatset vidtog vi dock en rekognoscering i huset och speciellt upp på taket för att kontrollera om det skulle gå att sätta upp en radiolänk från detta hus ut till RSF, som ligger på en långsmal ö i floden som rinner genom Riga.

Då vi kom tillbaka till MII fann vi Martins (som hade återvänt till MII tidigare) sittande vid sin arbetsstation och talade med personer på X.25-palatset via datorn. Ljudkvaliteten var inte direkt perfekt men det gick definitivt att uppfatta vad som sades.

Vi gjorde sedan en kontroll från taket på MII för att därifrån se om det gick att sätta upp en länk till RSF. Mitt på taket fanns en liten antennmast med en TV-antenn, men problemet var att man inte kom upp så pass högt som vi ville. Studier gjordes även ute hos RSF för olika typer av antennplaceringar innan vi till slut bestämde oss för att även där använda en gammal TV-antenn.

Till slut bestämde vi oss för att sätta upp våra riktantenner på dessa antennmaster. Antennen på RSF gick ganska enkelt att sätta upp eftersom deras tak var platt. PC:n riggades stående på RSFs vind och vi startade testprogrammet för att vi skulle få ett begrepp om kvaliteten hos länken.

Antennen på taket behövde en transceiver med tillhörande routerprogramvara. En 2 megabits radiolänk anno dazumal.

Det var inte lika enkelt att sätta upp en antenn på MII eftersom det under eftermiddagen började snöa så att det var direkt livsfarligt att ge sig ut plåttaket. MII hade inte någon taklucka till taket utan en rejäl dörr. Problemet var bara att utanför dörren började plåttaket och fortsatte cirka 1,5 meter framåt innan det tog slut. Det var fyra våningar ned till den mycket hårda gården.

Problemet löstes genom att antennen monterades på en båtshake som vi fann på vinden hos MII. (Vi funderar fortfarande vad en båtshake används till på ett plåttak i Riga.) Johnny upprepade nu sin övning han hade haft hemma hos sig då vi försökte prova antennen och stod i dörren och viftade med antennen så den precis räckte över taknocken. Efter några sekunder kunde vi konstatera att det fungerade då testprogrammet på PCn hos MII rapporterade att den hade kontakt på en dålig radiolänk. Vi hade nu lyckats bevisa att det gick att köra den [3 km] sträcka som krävdes för att kunna dra nätet vidare ut till RSF.

En välvillig alpinist vid namn Guntis Barzdins med rätt säkerhetsutrustning hjälpte till att fästa radiolänkantennerna på TV-masten på taket på MII. Guntis återkommer senare i artikeln.

Snöandet fortsatte under natten och vi hade redan under kvällen insett att det inte skulle gå att gå ut på taket dagen därpå för att montera upp antennen fast. Lyckan stod oss fortfarande bi eftersom det visade sig att en av lärarna på RSF i sin gröna ungdom hade ägnat sig åt bergsbestigning, även om det var 12 år sedan. Han gjorde trots allt en genomsökning på sin vind och kunde hitta lämplig utrustning i form av rep, karbinhakar, skor mm. Vi överlät med glädje uppdraget åt honom att ta sig ut på taket och där lägga en lina från dörren upp runt antennmasten så det fanns någonting att hålla sig i. Då repet var lagt anmälde sig Guntis som frivillig att ta sig ut på taket och där montera antennen. Vi kopplade sedan in antennen till PCn som ställdes upp på en stol som fanns på vinden. Innan nätet kunde kopplas upp var vi tvungna att dra en anslutning från PCn till det lokala nätet på MII, som passerade på våningen under oss.

Här kryper Thomas Nyström på det typiska parkettgolvet som fanns i varje bättre sovjetisk datorhall.

Parkettgolvsparentes

Även datorhallen i kärnkraftverket Ignalina hade parkettgolv. (Städjes bild)

Noden på Rigas Tekniska Universitet

Vi åkte sedan över till RSF där vi genomförde motsvarande övning med att rigga PC och antenn. Vi gjorde här en tillfällig uppkoppling där PCn stod på vinden. Då vi hade gjort det och satt upp nätet försökte jag få kontakt med MII och misslyckades. Jag kunde inte förstå varför jag inte fick kontakt och till slut gav vi upp och gick ned till datorhallen på RSF. Utrustningen lämnade vi påslagen medan jag försökte förstå vad som var fel. När vi kom ned till datorhallen fann vi där resten av Stacken-gänget som höll på att installera och testa VAX-datorerna vi hade haft med oss. Detta gäng gratulerade oss till att ha satt upp länken och de hade redan börjat använda den. Nu blev jag verkligen förvirrad, för länken fungerade ju inte, eller? Det visade sig att länken fungerade alldeles ypperligt, men jag hade gjort lite fel i konfigureringen på routern hos MII så det gick inte att prata mellan routrarna, däremot gick det mycket bra att skicka trafik via routrarna. Suck.

Jag fick nu en tillsägelse av Stellan att inte börja skruva på länkarna eftersom han var tvungen att använda dem. Jag och Johnny hade tidigare fått påstötningar från honom att få fart på länken eftersom han var tvungen att hämta ett formateringsprogram från KTH via Internet. Då länken nu var uppe kunde han hämta detta program.

PCn på vinden hos RSF hade installerats på ett sådant sätt så att det hängde lösa elkablar från takluckan ned i trapphuset och vi kunde inte lämna den på detta sätt under natten. Vi monterade därför ned denna PC under kvällen och ställde senare upp den i ett laboratorium på översta våningen på RSF. Jag hade under tiden fixat konfigureringen på routern på MII så att det nu också gick att prata mellan routrarna. Johnny och jag kunde med en lättnadens suck konstatera att våra övningar med radiolänkarna hade överträffat våra vildaste förhoppningar.

Jan-Michael Rynning provar en terminal. Notera texten ”NADA KTH” ovanpå terminalen, då maskinvaran kom från institutionen för Numerisk Analys och Datalogi på Teknis. Notera också en del av de övriga varor som Stacken fick med sig samtidigt som datorerna. En låda kexchoklad ligger i bokhyllan och på golvet står några balar toalettpapper. Sådant var det brist på.

Under tiden som Johnny och jag hade ägnat oss åt radiolänkarna hade Harald Barth och Lars Johan Liman ägnat tiden åt att koppla in de Sun-diskar vi hade med oss åt MII. Hos EEI satte Jan Michael Rynning och Stellan Lagerström samman det datorsystem vi hade med oss åt dem. Stackens första resa till Baltikum hade också gått till Riga och då hade vi med oss en VAX som överlämnades till EEI. Denna VAX hade folket hos EEI själva flyttat inom huset men de hade inte kopplat ihop systemet, så även detta jobb utfördes av Jan-Michael och Stellan.

I en korridor samlades, från vänster, en niospårs bandstation, en VAX-11/780 processor, diskar…

Åt RSF hade vi med oss två VAX-system. Det ena systemet (VAX 8200) skulle installeras på tredje våningen, men denna datorhall var inte klar så en tillfällig installation gjordes där man kontrollerade att systemet fungerade. Det andra systemet installerades i RSFs datorhall av oss alla.

Jonny Eriksson monterar en vampyrenhet på en gul koaxialkabel. Det var Ethernet som Ethernet var tänkt en gång i tiden, med hela 10 Mbps

RSF hade inte något Ethernet draget i huset så en annan sak som gjordes där var att installera ett stamnät i huset som gick mellan alla våningar. Det första som detta nät användes till var att koppla ihop routern på vinden med systemen i datorhallen.

Jonny Eriksson, lokal lärare och Stellan Lagerström

Systemskiss och avslutning

Efter att alla var klara, såg systemet ut så här. Notera var data från Berlin i själva verket flöt. Anslutningen till universitetet i Tartu i Estland gjordes vid ett tidigare tillfälle. Tele-X-satelliten avlivades 1998.

På söndagen (24 oktober) avtackades vi av representanter från RSF, EEI och MII och flög hem. Vi har efter det att vi kom hem hållit kontakten med de personer vi träffade i Riga. De fann efter någon vecka några konstiga fel i programvaran till routern som vi fick kämpa med en stund, men det kunde fixas. Ny programvara skickades sedan över till Riga via Internet.

Här skålar delar av Stacken i champagne med de lettiska teknikerna. Notera transistorradion uppe på hyllan till vänster, en VEF 201 (Valsts Elektrotehniskā Fabrika) som tillverkades i Riga under sovjettiden, fram till cirka 1970. VEF 201 blev en sann folkradio i hela Baltikum. Den fanns i vartenda kök. Den fungerade bra och hade bra ljud. Skalbelysning som kunde aktiveras med en momentan tryckknapp sparade batteri. Den tycks ha varit just batterisnål. En batterisats bestod av sex celler och det var inte helt billigt på den tiden.

Nutid

Den mörka tiden är förbi och de baltiska länderna är numera som vilka EU-länder som helst. De har sina ekonomiska problem, precis om alla andra, men jämfört med oss välbärgade länder i Västeuropa har de stigit ur askan med rekordartad fart.

Såhär 24 år senare fick redaktionen kontakt med alpinisten och antennuppsättaren professor Guntis Barzdins på matematiska institutionen vid Lettlands Universitets Institute of Mathematics and Computer Science (IMCS UL) som ber att få tacka så väldigt mycket för utrustningen och den hjälp som Stacken bistod med. Universitetet förvaltar idag den lettiska toppdomänen .lv, sköter IT-säkerhetsorganisationen CERT-LV och hanterar det lettiska utbildningsnätets anslutning till det europagemensamma utbildningsnätet GÉANT.

Guntis var inblandad i att organisera leveransen från KTH. Här står han på universitetets datormuseum och beskådar några av exponaten. KTHs Sun-maskin står uppe till höger (se även nästa bild). Ovanför telexmaskinen i bakgrunden hänger en antik karta över Latnet, det lettiska universitetsdatornätet. Det står ”Latnet 2 Mb/s. Interneta pieslegums Riga un Latvija” (Latnet 2 Mb/s. Internetuppkoppling i Riga och Lettland).

Lettlands lärosäten är idag som vilka andra europeiska lärosäten som helst och alla använder Macbook. De gamla maskinerna från KTH står numera på Lettiska Universitets datormuseum. På skylten framför Sun-maskinen står det ”Tikla vadibas dators” som betyder ”dator för nätverkshantering”. Bakom denna ser du annan antik materiel som inte finns längre, som modem (modems) och olika bryggor (tilts).

Både det Lettiska universitetet och Rigas tekniska universitet har numera egna datormoln och ägnar sig åt Grid Computing. Bild: Toms Grīnbergs.

Det intressanta är att den trådlösa teknik Stacken tog med sig 1993 har resulterat i det lettiska företaget MikroTik som numera tillverkar egna trådlösa noder: http://microtik.lv/products.php. Även om de trådlösa näten har utvecklats, är både Riga och hela Lettland numera fullt av optisk fiber.

Bara för att bevisa Baltikums nyfunna välstånd ska du få se en bild från ett modernt snabbköp.

Korvindustrin blomstrar uppenbarligen. Det här hittar du inte i en svensk butik. Så blir det när varje liten by har sin egen korvfabrik och allt inte tas om hand av ett bamse-kooperativ. Baltikum är åter öppet för världen.

Läs mer

Datorföreningen Stacken: https://www.stacken.kth.se/
Historisk artikel om Stacken: https://techworld.idg.se/2.2524/1.454545/the-stacken-story
Institute of Mathematics and Computer Science, University of Latvia: http://lumii.lv/
Det här är vad antennen på taket resulterade i: http://microtik.lv/products.php
Många av dem som var med om Stackens projekt jobbar idag på den lettiska mobiloperatören LMT: https://www.lmt.lv/lv/
Guntis Barzdins mycket intressanta text om de trådlösa näten i Lettland: http://www.isoc.org/inet99/proceedings/4d/4d_2.htm

Märken på artiklar:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *