Alla älskar chips!

Håll med om att du gillar chips, både av kisel och potatis. Sverige är inget land som producerar stora mängder halvledarchips, men potatischips är vi duktiga på. Vi har besökt Svenska Lantchips i Södertälje för att ta reda på hur man framställer de spröda läckerheterna på industriellt sätt.

Den här gången ska vi titta närgånget på chipstillverkning. Fast inte kisel, utan potatis. Med det kan väl inte vara så svårt? Bara skiva potatis och fritera! Nix. Inte riktigt. En chipsfabrik är ett underverk av högautomatisering, men mycket fingerspitzgefühl behövs ändå för att få en smakfull produkt. Vi ska rasera en del felaktiga föreställningar också, såsom att bruna chips skulle vara “brända”. Det visar sig dessutom att en mindre ändring i tillverkningsmetoden kan förändra chips från att vara smaklös papp till en välsmakande njutning.

Innehållsförteckning

Tillverkningsprocessen

Chips för fyra procent av den svenska marknaden tillverkas i en oansenlig fabrik i Södertälje. Svenska Lantchips är en av landets mindre tillverkare av potatischips, men tillverknigen är ändå storskalig.

Michael Hansen är affärsutvecklare i bolaget och har chipsen i blodet, eller på sin fem fingrar, hur man nu vill se på det.

– Du är i den lyckliga situationen att ha en produkt som alla älskar. Känns inte det bra?

– Det som är roligt är att vi aldrig har behövt göra någon konsumentreklam och att vi fungerat ganska bra utan reklam i 18 år i en så reklamintensiv bransch.

– Ni har cirka fyra procent av marknaden och en del av orsakerna är de sk “hyllplockarna”.

– Ofta är butikernas egen personal hårt ansträngd och sedan länge har man levt i symbios med de stora tillverkarna. Butikerna förses med så kallade merchandisers eller snarare plockhjälp, som inte bara tar med sig beställda produkter utan även plockar upp dem på hyllorna. De vill ju gärna få upp så många av sina egna produkter på hyllorna som möjligt och det blir ofta på bekostnad av andra som inte har så bra bevakning. Detta är en dyr service och därför är det svårt för de mindre företagen att få en chans. Vårt problem är att det kan ta ett tag innan butiken beställer hem mera från oss mindre tillverkare av dessa snabbrörliga konsumtionsvaror, när det tagit slut i hyllan.

Rätt hanterade råvaror

Det här är vad allting börjar med, helt vanliga potatisar av typen Saturna. Svenska Lantchips köper bara klass 1 och bara tvättade, försorterade potatisar och förbrukar 30 ton per dygn. Om kunderna är väldigt hungriga (ishockeylandskamp?) behövs ibland en extra 30-tonslast på kvällen.

– Det tycks vara viktigt att välja rätt potatis, redan innan den kommit till fabriken?

– Potatisens kvalitet är vår största enskilda problematik. Vi använder oss av potatisen Saturna. Det är en fast sort med högt stärkelseinnehåll. Man kan inte använda vanlig bordspotatis till chipsproduktion för de är allt för mjöliga. (Estrella använder både Saturna och Lady Rosetta.)

Potatisarna lastas ur bilarna vid intaget utan att kastas och stötas och körs på ett gummiband. Bonden måste också garantera både förvaringsmetod och -temperatur, samt försiktig hantering.

Den andra råvaran som det går åt massor av är vegetabilisk olja. Tidigare har industrin i allmänhet använt sig av palmolja, men med tanke på hur hårt palmoljeodlarna går åt regnskogen har de chipstillverkare som vill vara miljöriktiga, gått över till rapsolja. Rapsoljan tillverkas dessutom i Sverige.

En titt ned i en av lagerbehållarna i det totalt 100 ton starka buffertlagret i början av processen. Potatisarna får inte falla fritt ned utan småskuttar ned längs sick-sack-banan i galontyg. Potatisar är lika känsliga som äpplen för stötskador och resultatet är otrevliga svarta fläckar på eller inuti potatisen.

– Och man ska vara snäll mot potatisen?

– Den måste hanteras nästan som äpplen annars blir den stötskadad. Jag brukar jämföra potatisen med en människa. Den består av ännu mer vatten än vad vi gör. Den är väldigt känslig för temperaturskillnader, den fryser lätt och svettas lätt. Man måste hålla noga kontrollerad temperatur och fuktighet under lagringen. Så snart man rör vid potatisen tror den att det är vår och börjar utveckla groddar. Den är svårare att ta hand om än vad de flesta tror. Vid stötskador blir det svarta fläckar.

Peta inte i maten

Vi går in i fabriken för ett av årets godaste industribesök. Vi blir tilldelade skyddskläder och får lova ett antal saker:

• Att alltid ha skyddskläder inklusive hårnät på
• Att tvätta händerna och armarna
• Att inte äta eller dricka något
• Att inte vidröra produkterna
• Att inte ta med glas
• Att hosta eller nysa i armvecket

Just glas är alla livsmedelstillverkares förbannelse. Det kan ställa till mycket skada i munnen på konsumenten och desto mer skada på tillverkarens varumärke. Det finns dock inget sätt att detektera glaskross i en industriprocess, det är inte magnetiskt, leder inte ström och syns inte. Marabou kan finsila sin choklad, men Svenska Lantchips kan inte göra någonting i den vägen. Eventuellt kan StarWars-maskinen hjälpa lite (se nedan).

Stora mängder

– Produktionsprocessen börjar med att ni tar in trettio ton potatis åt gången och mellanlagrar?

– Ja, vi mellanlagrar cirka 100 ton. När man tagit ut potatisen från lagret måste den användas inom maximalt ett till två dygn. Vi använder just-in-time-principen och ser potatisen som levande varelser. De skadas om vi inte tar väl hand om dem.

Klicka på systemskissen för att få en förstoring och ha den tillgänglig under genomläsningen.

För små potatisar och stenar sorteras bort i denna roterande sorterare. Stenar som ser ut som potatisar är ett särskilt kapitel och dessa har man på museum i fabriken.

– Före tvätt och skalning har vi folk som kontrollerar kvaliteten. Potatisarna är visserligen sorterade i storlek och kvalitet innan vi får dem, men vill ändå göra en slutlig kontroll. Skadad potatis ska redan var bortplockad, för en skada som uppkommit en dag innan vi fått potatisen har redan hunnit utvecklas till en ännu större skada. Potatisar med konstig form och färg är trevliga. Dem brukar vi samla på. Man kan också hitta stenar som ser ut precis som potatisar. De är också intressanta att samla på. Potatisarna går igenom ett bad där felfri potatis flyter upp, medan stenar och rutten potatis sjunker.

Potatisar som får ligga ett tag utvecklar groddar, alltså rotutskott. De ser inte så bra ut om de finns med i chipsen så därför rullar alla potatisar över en av-groddare som har förmågan att gripa tag i groddarna och slita bort dem.

Skalning och borstning. Det här är nilsjohan i superformat.

– Skalningsmetodiken bestäms från gång till annan. Är det sent på säsongen så potatisen har utvecklat mycket skal kan vi skala betydligt mycket mer än vi gör på våren då skalet är väldigt tunt. I det senare fallet borstar vi för det mesta bara bort ytskiktet.

Skivning sker med en roterande kniv. Kniven roterar horisontellt i den runda burken och skivorna faller ut nedtill.

– Vid skivningen faller potatisen ned i den roterande skalaren och slungas ut mot knivarna, som avverkar den väldigt snabbt. Skivningen sker i tummått och vi håller oss mellan 58 och 70 tusendels tum (1,5 – 1,8 mm) beroende på vilket recept vi använder och hur potatisen ser ut. För lantchipsen skivar vi lite tjockare. Det ger även en lägre fetthalt än hos industrichipsen. Industrichipsen går å andra sidan snabbare att tillverka och blir därför billigare.

Här är själva kniven, i form av en cylinder. Det är åtta skärställen varvet runt och just nu är kniven anpassad för räfflade chips. I mitten står mätklockan som används vid den noggranna inställningen av skärdjupet. Mellan 1,3 och 1,5 millimeter är det som gäller, med olika mått för olika slutprodukter.

Som man friterar får man knapra

– Tillverkningslinjen delar sig efter skivningen i industri- och satsvis fritering. Satsvis fritering är det gamla sättet att göra chips. De började tillverkas ungefär 1860 och ungefär fram till 1950-talet använde man bara satsvis fritering. Vid denna tid exploderade efterfrågan och det uppstod ett behov av att göra större kvantiteter varvid tillverkning på löpande band började. För tillverkning på löpande band, alltså industrichips, måste man först ta bort stärkelsen i potatisen så att den blir till en mycket mer homogen produkt.

Satsfriterade chips

Här inne tillverkas gourmetchipsen, med satsfritering eller på engelska “kettle cooking”. Bilden visar tre av fritöserna med sina stora rökhuvar över. Sådana här maskiner kan inte köpas, utan har konstruerats, utvecklats och byggts speciellt av Svenska Lantchips personal. Chipsen kommer upp ur oljan och får falla ned i en längsgående transportör, för vidare befordran till StarWars-maskinen.

En närbild på friteringsprocessen, eller åtminstone vattenångan som är resultatet av den, i en satsfritös. Nere i oljan rörs chipsen om långsamt och kontinuerligt med en slags lång visp.

Härliga chips, knapriga chips. Hela berg av dem, på väg ut från satsfriteringen.

– Färgen på slutprodukten är väl viktig?

– Vi tycker det är synd att slänga mat och har försökt få konsumenterna att acceptera en mörkare produkt än de ljusaste industrichipsen och det tror vi att vi lyckats med. Vill man ha helt ljusa chips i påsen får man slänga ganska mycket av i övrigt helt felfri potatis. Vi är barn av vår tid och då ligger ekologin och att ta hand om resurserna i tiden. Vi är försiktiga med att sortera bort.

När potatisen får ligga ett tag förändras stärkelsen till olika sockerarter och då blir chipsen brunare på grund av att sockret karamelliseras vid uppvärmning. Det är bara färgen som förändras. Vi tycker det är tråkigt att vi är så kräsna att vi slänger hälften av maten på bordet trots att det inte är något fel på den.

Ingen vill ha chipsflisor, svarta chips, dubbla chips som smetat ihop eller chips som ser allmänt förfärliga ut, men sådana kommer ändå ur processen då och då. I ingångsdelen till StarWars-maskinen luckras chipsströmmen upp på en skakbana så att chipsen flyger fram ett och ett.

För närvarande undersöker man om det finns metallbitar bland chipsen med metalldetektor, men den verkliga superspionen bland chipsen är vad Michael kallar StarWars-maskinen. Den kallas så för att dator- och imaging-delarna i den var belagda med exportförbud medan president Reagan höll på med sitt Space Defence Initiative, alltså Star Wars. Numera kan delarna dock exporteras till Sverige. Vad det handlar om är att chipsen kommer in med hög fart, åtskilda, i en jämn ström i maskinen där de flyger fram ett kort stycke. De belyses och en kamera undersöker deras form och färg. Om de inte faller inom en viss mall, blåses de rakt ned med en tryckluftspust, annars fortsätter de rakt fram och kommer ut så som bilden visar. Bortsorterade skräpchips kommer ut vid pilen S. En transportör tar dem vidare till ett mellanlager.

– I framtiden kommer detta inte att räcka till, utan för att kunna garantera en ännu högre kvalitet kommer vi att införa både röntgenkontroll, där varenda chip röntgas, och kontroll med värmekamera, för att ta reda på om två chips klibbat ihop. Sitter två chips ihop döljer de normalt en del varm olja emellan sig och behåller sålunda värmen längre än de övriga. På så sätt kan de detekteras.

Efter satsfritering och kontroll hamnar chipsen i ett enormt mellanlager, en sorts simbassäng där man helst skulle vilja kasta sig i och simma runt. Här ligger de och väntar på att matas ut till kryddningen. Dylika mellanlager behövs för att det inte ska bli glapp i produktionen om flödet skulle stanna upp i friteringen. Var så säker på att chipsen matas ut underifrån, så inget gammalt blir liggande.

Industrichips

– När man skär potatis hemma märker man att skivorna blir klibbiga och det lätt för dem att hålla ihop. I storskalig produktion måste stärkelsen tvättas bort. Då tvättar man samtidigt bort mycket av den smak och konsistens potatisen har. Smaken sitter till stor del i stärkelsen. Det kan var och en själv övertyga sig om. Skaffa en påse Lantchips som friterats med stärkelsen kvar och en valfri påse industrichips, den där ljusgula, perfekta sorten, och provsmaka. De båda ska ha samma kryddning, och helst så lite som möjligt. Det är alldeles klart att Lantchipsen vinner på smakfördelar. Industrichipsen smakar just ingenting, utöver själva kryddan. Man kan också mycket snabbt konstatera att Lantchips är väldigt mycket sprödare och knastrigare än industrichips.

Den andra produktionslinjen är industrichipsen, eller de chips som friteras i en kontinuerlig process. Industrifritering börjar med att man sköljer potatisskivorna för att bli av med stärkelsen som bildats på ytan, för att skivorna inte ska klibba ihop i den linjära fritösen, längst bort i bild.

Här är det väldigt mycket automatik och slutna processer. Själva friteringen har förfinats om och om igen. Förr industrifriterade man i bara en temperatur, men nu har man fyra temperaturzoner.

Vi tittar ned i sköljdelen. När man sköljer bort stärkelsen, sköljer man tyvärr också bort ganska mycket av smaken. Det kan du själv smaka dig fram till. Industrichips ska normalt vara ljusgula, eftersom kunderna förväntar sig det, och det enda som egentligen smakar är kryddorna. Efter fritering hamnar även industrichipsen i StarWars-maskinen, se ovan, varefter de går vidare till mellanlagret.

Den här enorma containern är mellanlager för industrichipsen före kryddningen. Det kändes som om en hel högtrycksrygg av chips var på väg emot mig, och jag ville inte gå därifrån.

I industrifritösen använder man het olja i flera temperaturzoner och oljan pumpas runt mellan fritösen och en gaseldad oljevärmare.

Oljevärmaren är väl inte den renaste delen av fabriken, men lite läck här och var får man räkna med. I vilket fall som helst kör man runt oljan mellan fritösen och denna värmare. Oljan återanvänds tills man med laboratorieprov kan konstatera att den behöver bytas ut.

Sourcream, lök, paprika, vinäger, salt, dill, ost, barbecue

Kryddning går till så att chipsen matas ut ur mellanlagren med bandtransportör och in i en roterande trumlare, där kryddan också hälls in. Där får chipsen valsa runt tills de är ordentligt genomkryddade. Närmast oss är det industrichipsen och längst bort de satsfriterade.

Inmatningen till kryddtrumlaren. Chipsen kommer på bandtransportör, medan kryddan, i detta fall paprikapulver och diverse annat, matas ut ur en behållare av en skruvtransportör och matas vidare in i trumlaren på en skaktransportör.

– När det gäller smaker finns det väldigt många trender, men det råder inte mycket nyskapande. Sourcream har varit en storsäljare i Norden de senaste 30 åren och det har inte hänt så mycket under dessa. I andra länder gäller andra kryddor. I Tyskland köper de bara paprika och i Frankrike vill de helst ha saltade chips. I USA gäller barbecue och i England är det salt och vinäger. Chips säljs i alla delar av världen, och i vissa fall är de väldigt extrema. I Sydostasien är det sjögräs, wasabi, bläckfisk och skaldjurssmak som regerar, medan i länderna kring Indien är det mera curry.

Chipsen får tumla runt tills tillräckligt mycket krydda har fastnat i alla små hål och skrovligheter på ytan, varefter de går vidare på en transportör till vägning.

Rätt mängd i påsen

Här är en översikt av vägningsområdet. Vågarna, som är av kontinuerlig sk karuselltyp står på ett däck ovanpå förpackningsmaskinerna, en för industrichips och en för satsfriterade.

Vi närmar oss en karusellvåg. Inte så att den direkt roterar, men håll med om att den liknar en karusell på ett tivoli.

Mmm. Smaklökarna galopperade.

Karusellvågen har en skaktransportör överst som fördelar chipsen i sexton olika fack. När ett fack är någorlunda fyllt öppnas dess botten och chipsen faller ned i den verkliga vågskålen och vägs. Under tiden kan facket fyllas på nytt.

– Det går inte att väga upp exempelvis exakt 175 gram på en gång utan vågen mäter hur mycket alla vågskålar innehåller och väljer ut de 2, 3, eller 4 stycken som tillsammans utgör sagda 175 gram och öppnar botten på dessa. Ur dessa faller tillsammans alltid 175 gram chips rakt ned i ett rör till förpackningsmaskinen, som just då har svetsat ihop en väntande påse.

Medan vi betraktade vågen föll det ned satser på mellan 175,5 och 177 gram. Maskinen kommer väldigt nära den önskade vikten, och man ser alltid till att det aldrig blir mindre än vad som anges på påsen.

Packning

Så har vi hunnit till packningsavdelningen. Just här ser du maskinerna som staplar de fyllda påsarna i butikskartonger och i slutänden staplar kartongerna på pall.

Nåväl, allt börjar med påsfyllaren. På dess ingångssida sitter en stor rulle med metalliserat plastband, med firmatryck på utsidan. Den viks ihop i maskinen till en påse i en kontinuerlig process och svetsas på längden…

På andra sidan maskinen kommer pås-ämnet in upptill och förs samman till ett rör och svetsas. Chipsen kommer ned uppifrån i ett rör och hamnar i det hopsvetsade pås-röret. När en sats chips fallit ned försluts påsen med en svets upptill och vandrar nedåt, varvid en ny påse bildas ovanför den. Påsen klipps av och faller ned på en transportör och förs emot oss i bild, upp mot…

läcktestaren, som helt enkelt klämmer på påsen uppifrån med de breda röda remmarna och mäter motkraften från luftkudden i påsen. Finns det motkraft är påsen hel och kan gå vidare. Finns det ingen eller begränsad motkraft är påsen läck och kommer att skadas i den vidare hanteringen eftersom en påse utan luft lätt kan deformeras och chipsen därmed kan krossas. Dessutom kommer aromen att läcka ut. Sådana påsar kasseras.

Butikskartongerna viks ihop i en maskin, ifrån sådana här kartong-ämen. Här är det Änglamarks-kartonger. Jo, Svenska Lantchips gör miljöanpassade chips från ekologiska odlingar med ekologisk olja.

Från kartongvikaren kommer kartongerna in upptill i påsstaplaren som tar påsar och ställer dem snyggt i tre rader om åtta påsar i en kartong

Färdigstaplade kartonger kommer ut nedtill i staplaren och går vidare till en märkmaskin som klistrar på streckkodsetiketter.

Här kommer en färdigmärkt kartong med IKEA-chips för vidare befordran Jorden runt. Det är ett exempel på Svenska Lantchips “Private Label”-idé.

Lagerhållning och export

Efter alla turer runt i fabriken hamnar chipsen till sist på ett lager där de får stå i väntan på utlastning. Till alla världens hörn, faktiskt.

– Vi säljer bland annat i Dubai, Japan, Singapore, Australien, och så skickar vi till IKEA och det är intressant. IKEA är en bra kund. De har som policy att det ska vara svensk mat i alla varuhus oavsett var i världen de befinner sig, svenska köttbullar, svenskt potatismos och lingonsylt och, just det, Svenska Lantchips. De beställer stora volymer, och deras höga krav på produktsäkerhet har höjt vår egen standard. Idag lever vi upp till världens allra strängaste krav på livsmedelstillverkning.

Det går ett rykte om att exempelvis Eldorados produkter skulle vara av en sämre klass, men det är i själva verket Svenska Lantchips, det också.

Kvalitetskontroll

– Vi använder externa laboratorier för att få oberoende kontroll. Våra tyska kunder kräver att vi använder oberoende labb som undersöker alla kriterier, från oljekvalitet, om det är mättat fett, hur många fettsyror som finns, till att innehållsdeklarationen stämmer överens med laboratoriernas mätningar. Vi testar också produkternas innehåll av akrylamid. Vi är väldigt försiktiga med att skicka iväg en produkt som utvecklat akrylamid, även om man ännu inte vet om det är bra eller dåligt.

Vi utvecklar inte kryddorna själva, utan köper från kryddtillverkare, i första hand för att de besitter expertisen, men också för att salmonella skulle kunna utvecklas i kryddan. Därför vill vi inte ta ansvar för detta, utan köper kryddor efter våra recept. Varje försändelse måste innehålla laboratorierapporter om salmonella och annat skadligt.

Ekologi

Michael Hansen framför behållare med ekologisk olja. Sådan rapsolja kan inte köpas på tankbil för det finns för lite av den. Man får köpa på fat.

– Vi har många produkter som är hundraprocentigt ekologiska. Vi började producera ekologiskt 1993, men det stora problemet hittills har varit att få tag i tillräckliga kvantiteter med tillräckligt bra kvalitet. Vi har utvecklats till den största tillverkaren i Europa av ekologiska chips. Priskänsligheten i Sverige gör dock att det mesta av detta går på export till Österrike och England.

Chips som blivit fel i tillverkningen, i detta fall industrichips som blivit för mörka när processen startades, förvaras i stora säckar.

– Spillchips är fantastiskt bra som djurfoder, men det är inte alltid vi blir av med allt vi producerar, så vi konstruerade en maskin som eldar upp spillchips. Oljeinnehållet gör att det brinner väldigt bra och har högt energiinnehåll

Michael säger att han avskyr att kasta bort användbar mat och att man har ett långsiktigt arbete med att istället få svenska folket att acceptera lite mörkare chips, som det egentligen inte är något fel på. Det är ett missförstånd att chips måste vara ljusgula och att mörkare chips är “brända”.

När man tvättar potatisskivorna inför industrifriteringen löser man ut massor av stärkelse i tvättvattnet. Den kan man inte bara hålla ut i avloppet. Istället får vattnet gå igenom ett filter där stärkelsen skiljs ut i form av ett skum. (Fast eventuellt hade man kunnat hälla ut det direkt. Visby Reningsverk är till exempel väldigt glada för potatisrester.)

Framtiden

– Nu säljer ni gourmetchips och industrichips och chips är populära i de breda befolkningslagren, men hur ser det ut på affärsmarknaden? Era förpackningar är inte så hippa. Eleganta chips för styrelserummet i blanka förpackningar som kan prissättas annorlunda än vanliga konsumentchips, kan man tänka sig det i en framtid?

– Jag tror att utvecklingen av chips kommer att ske mer på marknadssidan än på produktionssidan. Chips har sett ungefär likadana ut i 150 år. Man har försökt med fettsnåla och fettfria chips, så kallade “bakade” chips, men de smakar inte lika bra och är inte lika populära. Människor gillar instinktivt chips och fett. Det är en fördel för oss chipstillverkare.

Argumenten mot friterad mat kommer aldrig att upphöra, men man kan ändå hävda att om nu chips inte är helt optimala för vår fysiska hälsa, är de utmärkta för vårt psykiska välbefinnande. Chips underlättar för oss att knyta nya kontakter, när stenålderssinnet är engagerat i förtäring av lättöverkomliga godbitar. Kanske chips till och med kan underlätta affärsförbindelser?

Faktadel

Så går du vidare

Svenska Lantchips: http://lantchips.se

Om Lay’s: http://en.wikipedia.org/wiki/Lay%27s

Estrellas historik: http://estrella.se/historia.html

Om akrylamid på Wikipedia, knapphändiga bevis: http://sv.wikipedia.org/wiki/Akrylamid

Om chipshistoria: http://sv.wikipedia.org/wiki/Potatischips

Kort dokumentärfilm om chipstillverkning med delvis samma utrustning som hos Svenska Lantchips. Man ser avgroddaren väldigt bra: http://www.nfb.ca/film/how_do_they_make_potato_chips

Chipshistoria

Chips har tillverkats och ätits i USA i mer än hundra år och i Sverige har chips hört till snacksfavoriterna sedan 1960-talet.

Chips kom till mera av en slump och historierna är många. Det sägs att det var sommaren 1853 i Saratoga Springs i New York State i USA som kocken George Crum på en restaurang som hette “the Moon Lake Lodge” hade en gnällig kund som alltid klagade på potatisen. Antingen var den för mjuk eller också var den för hård. Så en dag surnade kocken till och gav sig till att steka potatisskivorna i alldeles för mycket olja, tills de blev alldeles hårda. Han tänkte väl bli av med den sura kunden en gång för alla. Kunden kom in och gratulerade kocken för at han äntligen gjort bra potatisar.

Notera att metoden att steka potatisstavar, alltså pommes frites, sedan länge var etablerad i amerikansk matlagning. När receptet på chips hamnade i Vita Husets kokbok på 1880-talet fick maträtten stor spridning. Plötsligt började chips tillverkas hemma, både för eget behov och till försäljning. Man skalade och skivade potatisen för hand, tillverkningen var småskalig och sköttes ofta av familjeföretag.

När tillverkningen av chips kunde industrialiseras tog både produktion och försäljning ordentlig fart. I mitten av 1920-talet gjorde också maskinskalare sin entré i chipsfabrikerna. I takt med att stora fabriker kunde öka volymerna kraftigt, och samtidigt sänka priset för konsumenterna, blev chips lättillgängligt för stora delar av befolkningen i USA. Fram till 1960-talet fanns de småskaliga tillverkarna sida vid sida med de stora. Sedan blev det tufft för de mindre. Det visade sig att de stora tillverkarna tog över butikernas hyllor genom att erbjuda plockhjälp. Den kostnaden kunde de mindre tillverkarna inte ta, och deras närvaro minskade ordentligt. Med den försvann också hantverkskunnandet och de omsorgsfullt behandlade hantverksmässigt gjorda chipsen.

I Sverige började chips tillverkas 1957 och chipsindustrin blev snabbt en växande bransch. Idag domineras den svenska chipsmarknaden av varumärkena Estrella, OLW och Pringles. På fjärde plats i försäljningsligan kommer Svenska Lantchips med cirka 4 % av marknaden. Totalt omsätter chipsmarknaden i Sverige mer än en miljard kronor per år. Försäljningen ökar stadigt och har sina toppar vid veckosluten och i samband med stora TV-sända idrottsevenemang.

Företagets historia

Estrella började tillverka chips 1957 som första producent i Sverige, så Svenska Lantchips är ett ungt företag i jämförelse.

Det hela började som ett deltidsprojekt i Dalsland hösten 1991 av Michael och Signhild Hansen. Själva chipsproduktionen kom igång i liten skala under våren 1992. Med tre små barn hade familjen Hansen en dröm om att starta något eget, att bygga ett företag tillsammans och få större möjlighet att styra sin egen tid. I sin jakt på en lämplig produkt och en fungerande affärsidé upptäckte de att det fanns en plats på chipsmarknaden för en ny produkt. Chips som tillverkas på ett småskaligt, miljömässigt sätt med smak och vitaminer i behåll. Så föddes Svenska Lantchips.

Ett nedlagd mejeri i Ed i Dalsland gjordes om till en småskalig chipsfabrik och efterfrågan ökade snabbt. Redan 1994 flyttade Svenska Lantchips till nya och större lokaler i Åmål. Framgångarna fortsatte både inom och utom landet och strävan efter miljöhänsyn krävde en flytt närmare marknaden i Mälardalen. Lastbilstransporterna av lätta chipsprodukter gjorde att det inte var så miljövänligt att ligga långt från distributionscentralerna till de stora livsmedelskedjorna som sålde produkterna. Efter de framgångsrika åren i Dalsland flyttade företaget vintern 1998 till ändamålsenliga lokaler i Södertälje. Där sker även forskning och utveckling i syfte att förbättra produkterna ytterligare, att konstruera nya, mindre energikrävande maskiner, och att utpröva nya, effektiva metoder för miljöförbättrande åtgärder. Man eftersträvar en tillverkning mest största respekt för våra ändliga resurser.

Familjen Arnegård-Hansen fick snabbt lära sig att snacksbranschen är en tuff marknad. Det var inte lätt att komma som uppstickare och konkurrera med de stora giganterna på marknaden. Men Svenska Lantchips har hela tiden varit offensiva och gått vidare i utvecklingen av smaker och tillverkning. Dessutom har man inte ambitionen att bli en ledande chipsproducent. Istället vill man fortsätta att utveckla sina unika kvalitetschips.

Grunddata om södertäljefabriken

Potatisförbrukning per år: 8000-10.000 ton
Producerade chips per år: 2500 ton
Producerade påsar per år: 15 miljoner i vikterna 150 och 200 gram
Producerade butikskartonger: 800.000

Tre fina grejor med svenska chips

Mandelchipsen, chips på norrländsk mandelpotatis är en genuint svensk produkt. Den finns ingen annan stans. Mandelchips är för chipsgourmeten vad tryffel är för allmängourmeten, och den ska inte kryddas med något annat än lite salt.

• Moderna aspekter som närproducerat och ekologiskt gäller
• Chips nere i Europa ser ännu felfriare ut än våra, men smakar inte lika bra som de nordiska chipsen (som är relativt lika)
• Mandelpotatischips är en helt svensk företeelse

The American Way

Lay’s är ett varumärke tillhörigt Frito-Lay, ett företag som ägs av PepsiCo Inc. Samma chips säljs under namnet Walkers i England, men Lay’s används i resten av världen. Men det går inget vidare i Sverige. Varför?

När man öppnar en påse Lay’s, som ofta händer när man är ute och reser, så hittar man mest tunna, trasiga chips. De som är hela, är ganska små. Vad gör amerikanarna på Lay’s för fel? Det kan vara flera fel, som för hårdhänt hantering och för tunna skivor.

Råd till chipskocken

Ska du fritera chips själv finns det ett par råd du bör följa för att undvika de vanligaste fadäserna:

• Skaffa fast potatis, helst Saturna. Vanlig bordspotatis, och särskilt mjölig potatis, är mindre lämpade. Ju högre stärkelseinnehåll desto bättre. Potatis med för mycket vatten i blir bubblig.
• Skär potatisen tunt, under 1,5 millimeter. Använd en gurkskärare.
• Både rapsolja, palmolja och solrosolja fungerar.
• Värm fritösen till 180 grader.
• Lägg i chipsen ett och ett så att de inte klibbar ihop.
• Fritera tills de blivit svagt bruna. Det är absolut inget fel.