Det skulle kunna vara Isle of Ila. Reklamfilmen visar hur saltstänkta bränningar slår upp mot vindpinade klippor, ackompanjerat av knarret av gistna träbåtar en mörk stormnatt. Det för tanken till väderbitna sjöbussar som tar en uisce beatha till, innan de går ut i natten… Men i själva verket handlar det om varvtalsstyrda asynkronmotorer, skruvmatningar och termoelement. Sverige har fått en ny industrigren.
Sätt fingret mitt på Gotlands karta och du hamnar i Roma. Där finns inte en saltstänkt sjöbuss på flera mils håll. Istället hittar man en nedlagd sockerfabrik och en väldig massa jordbruk. Ingen odlar sockerbetor längre på Gotland, men massor av korn att göra massor av whisky av.
Den gamla skylten med ”Sockerbruk” har tagits ned och ersatts med en ny. Bild GW.
Anders Stumle, styrelsemedlem i Gotland Whisky och dessutom den ekologiska bonde som själv odlat det korn som whiskyn bryggs av, berättar:
– Vi har köpt före detta Roma Sockerbruk och har tagit in en del olika hyresgäster. En av dem är Gotland Whisky, där vi också är delägare. I övrigt inhyses två snusfabriker, en glassfabrik och en torkanläggning för ekologiskt gräs.
Det mesta av sockerbruket används inte längre. Det är enorma lokaler och det finns gott om plats för andra entreprenörer som behöver utrymme.
– Gotland Whisky bildades 2005, ursprungligen som ett gårdsdestilleri i Klintehamn, men det gick inte som tänkt och 2008 flyttades destilleriet till Roma. Vi började med ett nytt koncept som innebär att vi inte ska låna pengar utan enbart arbeta med ägarnas pengar.
Anders Stumle, engagerad, ekologisk och framfört allt ekonomiskt lagd whiskyfabrikör. Bild: Audrone Städje.
– Vi har två produktlinjer, en rökig och en med orökt malt. Dessutom använder vi olika sorters fat. Jag såg helst att vi kunde sälja whisky som är ungefär 63-procentig och inte utblandad med något alls, utan precis som ”kocken lagade den”, men så kommer det nog inte att kunna bli. Spritskatten är 500 kronor per liter 100-pocentig alkohol. Det är faktiskt lika hög skatt som i Skottland, fast den är något lägre i Danmark och Tyskland. Och ännu lägre i Baltikum, varför vissa låter buteljera sin sprit i Estland, men det tänker inte vi göra.
– Ni har valt att köra detta utan datorer, inte som en processindustri? Här är det de gamla metoderna som gäller? Du måste alltså ha expertis som kan hantera din Spirit safe utan kontakt med råvaran, en person som bara vet… Och du har hittat en sådan?
Den skotske konsulten Henry Cockburn sniffar på resultatet och nickar gillande. Bild: GW.
– Jo, vi har en kille i Skottland som har varit chef på Bowmore i 20 år, men numera åker runt och ordnar destillerier i hela världen. Han är 76 år nu så han menar att vårt destilleri blir det sista han gör. Samtidigt tycker han att det här var det roligaste. ”This is my baby, and I’m a very good father” som han säger. Men det är inte så komplicerat egentligen. Man bestämmer vissa saker, tider och temperaturer, en gång för alla och agerar därefter.
Utrustningen kommer från Forsyth Group i Skottland. De gör allt renoveringsarbete åt alla skotska destillerier, säljer pannor till hela världen och bygger nytt, bland annat åt Mackmyra och Box i Sverige.
Jamen det flyter så här, och sen… Anders Stumle berättar initierat och livfullt om tillverkningsprocessen. Bild: Audrone Städje.
Råvaror
Råvarorna är korn, torv, jäst och vatten.
– Har ni särskilt myrvatten, eller annat smaka-gott-vatten?
– Nej, vi har vanligt hårt kranvatten. De flesta säger att vi borde använda mjukt vatten och avhärda det, men jag tycker inte om avhärdat vatten. Konsulten säger att jag möjligen kan få två års längre hållbarhet i destilleriutrustningen med det, men det har ingen betydelse för smaken. Glenmorangie använder precis olika hårt vatten, runt 25 dH, och det är en så pass bra whisky så hårdheten spelar nog ingen större roll. Vid spädningen använder vi destillerat vatten, men det är en helt annan sak.
Kornet odlar jag själv och mältnigen utförs av min svåger i Rone som har byggt en egen anläggning för det. Malten krossas direkt när den kommer till fabriken. Allting är helt färskt, inget har lagrats.
– Torven då?
– Det finns visserligen torv på Gotland, i myrarna, men den får man inte ta, så vi använder småländsk torv.
Det finns särskilda företag som tillverkar torrjäst till whisky och det är därifrån vi köper. Till första satsen fick vi inte tag i sådan jäst, så då åkte jag in till min kompis som har bageri i Visby och fick lite fransk turbojäst och den var snabb. På fyra timmar hade vi 4 procents alkoholhalt och det jäste över alla bräddar. Man kan egentligen använda vilken jäst som helst, men den måste får arbeta ut helt, tills jästsvamparna dör av alkoholförgiftning. Givetvis finns det nördar i sammanhanget som låter det vildjäsa i 100 timmar för att de vill ha en vildjäsning, men vi tycker det finns risker med det, beroende på vad man har för sporer som far omkring i rummet.
– Jag antar att du sett filmen ”Massor av whisky”?
– Det tillhör väl allmänbildningen?
Gotland Whiskys destilleri är lite show också. Här kan man hålla kick-offer, bröllop, med mera, förutom att gå på rena visningar. Är du på Gotland tycker jag du ska ta chansen att se ett riktigt destilleri. Bild: GW.
Huvuddelen av destilleriet, mäsknigen, jäsningen mm får plats innanför dessa glasväggar. Den avlänga, svarta saken är mäskkärlet. Det är inte direkt någon utrymmeskrävande verksamhet. Bild: GW.
Processen
Internet är fullt av beskrivningar av hur man gör whisky, en del mer eller mindre gammalmodiga än andra. Så här går det till på riktigt i modern tillverkning.
Systemskiss. Siffrorna i de olika delprocesserna anger i vilken ordning olika steg inträffar. Ha den här skissen framme när du läser, så du kan följa den relativt komplicerade destillationsprocessen!
Mältningen inklusive rökningen tar en vecka, krossning, mäskning några timmar och jäsning 48 timmar, fördestilleringen 5 timmar och slutdestilleringen också 5 timmar. Den långa tiden är lagringen på fat, allt från 3 år och uppåt.
Mältning
Alltihop börjar med att Anders skördar sitt korn och kör det till mältning.
Mältningskaret är manshögt. Bild: GW.
De flesta svenska destillerier köper sitt mältade och rökta korn från ett och samma ställe, nämligen Viking Malt i Helsingborg, så även exempelvis Mackmyra. Det skulle Gotlands Whisky inte kunna göra, eftersom produkterna därifrån inte är ekologiska. Istället odlar Anders sitt eget ekologiska korn och hans svåger mältar och röker i ett nybyggt mälteri.
Tittar man ned i mältningskaret ser man de skruvformade omrörarna som ser till att kornet cirkuleras under processen. Just nu är behållaren tom, men under drift är den fylld upp till kanten. Bild: GW.
Vid mälteriet i Rone hamnar kornet i en särskild mältningsbehållare och det första som händer är att man dränker det i vatten för att få igång groningen. Detta håller på cirka 8 timmar och man pumpar runt vattnet under tiden.
Förr skulle man enligt kutymen därefter bre ut kornet i ett lagerrum för att det ska få gro, men det gör man inte längre utan det får ligga kvar i samma behållare och röras om då och då. När grodden kommit fram, torkas kornet med varmluft som blåses in underifrån, genom en perforerad plåt i kärlets botten.
Rökning
Det är också genom den perforerade plåten man blåser röken, när malten ska rökas. Den gamla metoden med separat köln (kiln) är borta.
– Egentligen är det bara Ila och Candletown som röker sin malt. Alla andra, Speyside, you name it, använder orökt malt. Den röksmak som hamnar i whiskyn kommer istället från faten. De torkar också malten med varmluft. På Ila finns ett rökeri som heter Port Ellen som ägs av samtliga destillerier på Ila, som producerar malt till dem allihop. Vid beställningen kan man ange vilken rökighetsgrad man vill ha. Vår skotske konsult menar att maltens smak påverkar slutproduktens med 25 procent och resten kommer från tunnorna. Han blev väldigt glad när han fick höra att vi skulle göra whisky på rökt malt, för det görs inte i Sverige i övrigt.
Rökningen görs med torvbriketter, som dels får förkolna och åstadkomma rök, och dels eldas under rökugnen, en helt vanlig flispanna, för att få upp temperaturen.
Efter denna process kallas kornet för malt och ska hålla 4 procents fuktighet.
Valsning och krossning
Valskvarnen förevigas av undertecknad. Det mältade kornet kommer in i rännan upptill, krossas och kommer ut i botten där det tas till en förrådstank (utanför bilden). Bild: Audrone Städje.
Det första som händer i whiskyfabriken är att kornet krossas i en valskvarn. Om det håller just 4 procents fuktighet kommer kornet att explodera i kvarnen och skalet förblir helt. Skalet har en viktig funktion senare.
Efter valsnigen kallas kornet gröpe.
Mäskning
Nu påbörjas den process som kallas mäskning, när sockret löses ut ur kornet. Traditionellt brukar man använda tre mäskkärl och låta gröpen vandra mellan dessa för att till sist erhålla ren vört, men så gör man inte längre.
Systemets enda elektroniska styrsystem finns vid skruvtransportören. Här kan man starta transportören, se alla temperaturer i hela processen och dessutom se varvtalen på de olika motorer som används.
Istället börjar man med att blanda gröpe och 65-gradigt vatten i en skruvtransportör. Temperaturen är viktig för att sockret ska lösas ut.
Skruvtransportör. Visst är den vacker? Anders var tvungen att torka bort en tår ur ögat. Allt eftersom gröpen färdas längs transportören blandas den med vatten och knådas. Varmvattnet, både det 65- och det 90-gradiga, förvaras i två förrådstankar (Fö) där det värms med ånga. Det 65-gradiga vattnet injiceras i skruvtransportören på injektionspunkten (Inj). Efter att ha blandats lagom länge har gröpen blivit mäsk och faller ned i mäskkärlet (Mä).
Längden på skruvtransportören är också viktig för att sockret ska hinna lösas ut.
Här är punkten på skruvtransportören där det 65-gradiga vattnet injiceras.
Slutligen faller den uppblötta gröpen ned i mäskkaret. Gotland Whiskys mäskkärl är av en unik badkarsformad konstruktion som ingen annan har.
Det här är Gotland Whiskys unika långsträckta mäskkar. Bild: GW.
Där får mäsken ligga en timma och röras om, varefter skaldelarna sjunker till botten och bildar filterkakan.
Det här är samma långsträckta mäskkar på insidan.
– Det är lite rostigt, anmärker vi.
– Äsch. Så där är det med all whiskytillverkning. Drickat blir järnberikat, bara, svarar Anders.
Den 65-gradiga mäsken blandas i mäskkaret för att sockret ska sköljas ur och för att de hela skalresterna ska lägga sig på botten och bilda en filtersats. Bild: GW.
Nu är det viktigt att skalet inte malts sönder tidigare, för då bildas ingen filterkaka i mäskkärlet. I så fall filtreras inte den rena vörten ut och den efterföljande värmeväxlaren kan sättas igen av mäskpartiklar.
Emellertid har man hittills bara fyllt i 2/3 av all tillgänglig gröpe. Nu fyller man i den resterande tredjedelen och duschar därefter alltihop med 90-gradigt vatten och låter även detta rinna igenom och ned i värmeväxlaren.
Här duschas den sista mäsken med 90-gradigt vatten för att det sista sockret ska sköljas ur. Bild: GW.
Efter denna process kallas slutprodukten vört.
Jäsning
Jäsningen går ut på att maltsockret, alltså det socker som finns naturligt i kornet, omvandlas till alkohol av jästsvampar.
Denna värmeväxlare står alldeles under mäskkärlet. Det är den som ser till att den färdiga vörten tas ned till 25 grader, för att inte döda jästen i jästankarna.
Totalt jäser man i sex jästankar under 48 timmar.
När vörten är på väg ned i jästankarna har man redan hällt i jästen. När all vört runnit ned i jästankarna får det stå där i 48 timmar. Då har det uppnått 5-8 procents alkoholinnehåll. ”Fulöl” är ett populärt namn på lösningen som då finns i tankarna.
Det bildas en skumtopp i jästankarna och tittar man ned i en jästank ser man en sorts propeller som finns för att slå sönder skummet.
Fördestillering
Wash still, en panna på 1500 liter. Den är snygg också. Bild: GW.
Efter jäsnigen pumpas fulölet rakt in i fördestilleringspannan, the Wash still. Pannan matas med 120-gradig ånga och innehållet börjar koka och alkoholen, och senare även en del av vattnet kommer att avdunsta. Efter avkylning hamnar det som nu kallas för Low wine i ett mellanlagringskärl med samma namn. Det håller då initialt upp till 25 procents alkoholhalt, vilket är för lite för att ge en effektiv slutdestillering. Det är därför man låter lite av slutdestillatet gå tillbaka, se nedan.
I praktiken ser ångvärmningen av destilleringskärlen ut som en spiral som man kör ångan igenom. Spiralen ligger inte ända nere vid botten, så det som blir kvar under denna kokar inte. Den kvarvarande soppan häller man ut i avloppet. Bild: Audrone Städje.
Innehållet i Low wine pumpas över i slutdestillatorn, Spirit still. Tanken Low wine töms helt. Det som är kvar i Wash still töms ut i avloppet.
Slutdestillering
Det här är hela destillationssteget i processen. Bild GW.
Det är slutdestilleringen i Spirit still som åstadkommer slutprodukten. Destilleringen sker i tre steg och det som kommer ut har särskilda namn: huvud (head), kropp (body) och svans (tail). Huvudet är delvis giftig och består av metanol. Den avgår redan vid 74 grader och ventileras bort. Därefter stänger man ventileringen och ser hur de gyllene dropparna (som egentligen är helt färglösa) av kroppen börjar rinna genom inspektionskärlet i Spirit safe och ned i dagtanken.
Här rinner de dyrbara dropparna ut i inspektionskärlet i Spirit safe. Bild: GW.
Eftersom det nu inte går att fysiskt komma åt vätskan för att prova alkoholhalten får man förlita sig på olika mätare, huvudsakligen alkoholmätare av flottörtyp och termometrar för att kalibrera den förra. När temperaturen på destillatet har nått upp över en viss temperatur och alkoholhalt, som är en noga förborgad hemlighet, anser man att kroppen är slut eftersom alkoholhalten kommit ned under 65 procent och kranen vrids om så att resten av destillatet, svansen, rinner tillbaka till Low wine-tanken.
I och med att tanken Low wine tidigare tömts, kan den ta emot svansen från Spirit still. Vid nästa fördestillering kommer Low wine att fyllas på med nytt fördestillat från Wash still och alkoholhalten i Low wine-tanken ökar allt efter hur mycket svans man sparat. En hög alkoholhalt i Low wine avspeglas direkt i en högre alkoholhalt i slutprodukten. Har man fått till en bra Low wine på 33 procent, börjar den färdiga alkoholhalten på 75-78 procent.
Det är ingalunda så att det som blir kvar i Spirit still är alkoholfritt, utan det finns alkohol kvar och varje droppe sparas i Low wine och får öka dess alkoholhalt. När temperaturen på destillatet börjat närma sig hundra grader finns det ingen alkohol kvar och det som återstår i Spirit still kan tömmas ut i avloppet.
Spirit safe
Spirit safe med sina tre utgående rör. Du ser att två av dem går ihop och går åt vänster till Low wine, medan det tredje går åt höger, till dagtanken. Bild: GW.
Allting i destilleringsprocessen hanteras i ett glasskåp kallat the Spirit safe. Det är det enda stället där alkoholen är ”fri” och den måste då av skatteskäl (och andra skäl) hållas instängd. Safen är stängd och låst. Operatören kan se alkoholen när den rinner ned i olika inspektionskärl och dessutom mäta alkoholhalten, genom att det helt enkelt står en alkoholmätare och en termometer i varje kärl. Det är här yrkesskickligheten kommer in. Bara genom att se på vätskan och dess halt och temperatur kan man vid slutdestillationen bestämma när halten är tillräckligt låg för att destillationen ska vara avslutad.
Att stänga receptet
Det är med denna kran ovanpå safen man ”stänger receptet”
Det är då man vrider på kranen ovanpå safen och stänger receptet, alltså kopplar om så att det som kommer ur Spirit still hamnar i Low wines istället för i dagkärlet och återanvänds senare. Tidpunkten då man stänger receptet bestäms enbart av vilken alkoholhalt destillatet för tillfället har.
All överskottsvärme från destillationen används för att värma lokalerna med. Man har lagt in golvvärme i samtliga betonggolv i destilleriet. Kylvattnet finns i en stor tank som förser lokalen med värme och när vattnet varit runt i lokalen är det nere i 15 grader. Då passar det lagom för kylarna på destillationskärlen och hamnar sedan i tanken igen.
De båda kylarna för destillationspannorna. Den för Spirit still syns närmast. De matas med 15-gradigt vatten och ut kommer 40-gradigt vatten som används för uppvärmning av lokalen.
I flispannan brinner det bra.
Myten om temperaturen
I toppen på kolonnerna sitter termoelement för att man ska kunna ha kontroll på temperaturerna, men inte för att styra destillationen.
Många tror att temperaturen i destillationskärlet är viktig, att man måste ligga precis vid 79 grader då alkoholen dunstar, men inte vattnet och de tyngre finklarna. Så är det alltså inte alls. Kärlet värms upp med 120-gradig ånga och man håller på tills nästan allt dunstat av.
I primitivare destillerier där man bara gör en enda destillation, sker denna vid 79 grader och man kokar bara bort alkoholen och slänger svansen. Sådana destillatörer kallar man för ”spritdestillatörer”. Spriten som kommer ur en sådan får inte samma smak som en som kommer ur en traditionell whiskypanna. Det blir andra uppsättningar finklar med mera. Ett antal svenska whiskydestillerier använder trots allt spritdestillatörer, men betraktas som mindre seriösa. Dessa kan till och med gå så långt att de tillsätter vanligt industrisocker, men då får man egentligen bara vodka, som man lägger på fat.
Inför sådana missfoster vänder sig de riktiga whiskyfabrikanterna bort.
Styrning inte möjlig förr
Förr stod utrustningen på kolbäddar och då kunde man inte styra och reglera något alls och egentligen behöver man ingen datorstyrning på ett destilleri. Man behöver bara få bort skumtoppen i Wash still och sen gasa på för fullt, ända upp till 100 grader. Sedan gör man precis likadant i Spirit still.
Genom siktglaset i Wash still undersöker man hur högt skumnivån står. Det får inte komma ut skum i Low wine.
Ut ur pannan kommer så kallad råsprit. Det är alltså inte whisky och får inte heller kallas whisky förrän det lagrats tre år.
– Förr var det definitionsmässigt sex år, men numera räcker det med tre år. Spriten håller på att ta slut i Skottland. Men det finns några riktigt bra treåringar också. Det får inte heller kallas whisky om man inte använder de skotska ingredienserna. En single malt får bara innehålla det som kommer från malten, jäst och vatten. Det socker som kommer från malten, sk maltsocker, kommer att omvandlas till alkohol.
Dagtanken. När råspriten runnit ur safen hamnar den i dagtanken där hela dagens produktion samlas.
Dagens produktion samlas i dagtanken och efteråt samlas allting i veckotanken. Det är även i veckotanken man späder spriten med destillerat vatten till de föreskrivna 60-63 procenten alkoholhalt, sk Cask strength. Varför späda ned spriten till en lägre halt och behöva använda flera tunnor att lagra den på än nödvändigt? Det är ingen som riktigt vet, men alla skottar har alltid gjort så. Det hör till undantagen att man kan få tag i en whisky som är starkare än så. När single malt-destillerierna säljer till blandarna som gör blended whisky, så vill de senare helst ha 63 procent, och det kan vara därför man lagrar den utspädd.
Veckotanken där hela veckans produktion av råsprit förvaras innan den tappas på tunnor. Skylten på tanken skvallrar om vad den använts till i ett tidigare liv.
Nu ska spriten hällas på tunnor och det är en helt manuell process. Tunnorna körs fram på ett särskilt stativ och röret ansluts till tunnan och alkoholen får rinna ned (sen drar man upp alla sugrör och schasar bort alla fabriksarbetare). När tunnan är full slår man i en kork och tunnan går till slutlagret ute på gården. Efter detta händer inte särskilt mycket på ett par år, men efter lagringen kommer whiskyn att buteljeras.
Ett oansenligt betonghus ute på gården är nedgången till lagret. Här gäller det nog att ha ordentliga lås på dörrarna. Bild: GW.
Tunnbinderi och renovering
– Vårt allra första fat var faktiskt ett begagnat ”second fill Laphroaig”. Vi har nämligen en alldeles utmärkt fatmakare i Sverige, som bygger nya fat och fungerar som fatgrossist. Thorslundkagge ligger i Högsjö utanför Vingåker och ibland får de hem små serier av exklusiva fat som passar oss små destillerier. De sätter till exempel ihop alla Mackmyras fat. Till och med de skotska destillerierna skickar sina tunnor till Sverige för renovering. Och det kommer fler, främst från Östeuropa. Det finns till exempel en som håller på att etablera sig i Tartu.
Vår skotske konsult blev överlycklig när han fick höra om detta och sade bara ”Ta det!”. Själv hade jag helst velat ha nya bourbonfat, mellanrostade (brända invändigt, eftersom det är det som till viss del ger röksmaken), och sätta tre år, men konsulten tyckte att det kunde vara väl kort tid för nya bourbonfat.
– Visst är det intressant när gamla yrken kommer tillbaka?
– Jo, och det går så fort. Vem trodde för 10-15 år sedan att vi skulle göra whisky i Sverige? Det var ingen som gjorde sprit i Sverige då, för vi hade monopol. Sen kom vi med i EU och då hände det massor av saker. Nu plötsligt är reglerna helt klara. Jag har att göra med tre statliga verk: Skatteverket, Livsmedelsverket och Räddningsverket. Följer jag reglerna så får jag tillstånd.
– När är ett ekfat förbrukat?
– Därom tvista de lärde. Bowmore använder sina i 50 år innan man renoverar dem. Och då är de begagnade från början. Det finns ett stort renoveringsföretag i Speyside som även tar in fat från USA, plockar sönder dem och plockar ihop dem igen och bränner om dem. Det här är ohyggligt nördigt. Dels ska det vara en viss sorts ek och stavarna ska sågas och läggas på ett speciellt sätt i tunnan för att kunna avge mesta möjliga smak.
Mystiken
anders och jörgen.jpg
Här står undertecknad och Anders Stumle vid den stora 1500 liters Wash still-pannan. Bild: Audrone Städje.
Det är mycket mystik kring whiskytillverkningen och de stora destillerierna såg helst att det fortsätter på det sättet.
– Det sägs till exempel att destillationskärlets form är mycket viktig för slutresultatet, så viktig att om man gör ett nytt kärl ser man till att behålla den ursprungliga formen inklusive alla bucklor kärlet fått genom åren. Tror du på det?
– Nej. Jag har frågat Henry om detta och han bara fnyser. Men det är en bra story. Man destillerar tills allt tar slut, i vilket fall som helst. Det som är av betydelse är när man stänger receptet.
I andra änden
Det här kommer ut i andra änden, en mängd olika destillat, lagringar och smaker. Observera att den här sortens alkohol kan vara skadlig för din plånbok. Bild: GW.
Läs mer
Gotland Whisky AB: https://www.gotlandwhisky.se/
Forsyths Coppersmiths and Fabricators: https://www.forsyths.com/distillation/pot-stills/
Mackmyra whiskydestilleri: https://www.mackmyra.se/sv-SE/
Tunnbinderiet Thorslundkagge: https://www.kagge.com/
En tur hos Bowmore: https://www.bowmore.com/en/whisky
Laphroaig visar runt: https://www.laphroaig.com/distillery
Wikipedia om Whisky Galore: https://en.wikipedia.org/wiki/Whisky_Galore!_(1949_film)
Den första svenska whiskyn
gjordes hos Vin & Spritcentralen i Södertälje, undertecknads hemstad. Den kallades för Skeppets Whisky, men blev aldrig någon publikframgång. Destilleriet började 1955 med skotska pannor inköpta från Bladnoch och produktionen lades ned 1968, men destillatet gick att få tag i fram till 1971. Det var inte en whisky med dagens mått mätt, eftersom man blandade in potatisbrännvin och sherry, bland annat, men framför allt stöp det hela på den allt för rökiga smaken. Idag skulle kanske ingen klaga på rökig smak, men då var tycket annorlunda. Man sålde ungefär en miljon liter.
Sedan dess har flera svenska destillerier sett dagens ljus. Kanske det mest kända är Mackmyra som startade 1999, men det är ingalunda det enda. Idag finns det cirka 15 whiskyproducenter i Sverige, varav 8-9 producerar regelbundet, vilket gör oss till världens andra whiskyland vad gäller antalet tillverkare.
Box Whisky i Ådalen
Gammelstilla i Sandviken
Gotland Whisky på Gotland
Grythyttan Whisky i Lillkyrka
Henric Molin på Ven
Mackmyra i Gävle
Norrtelje Brenneri i Norrtälje
Per Caldenby i Smögen
Wannborga vin och lamm på Öland
Några av dessa är rena spritdestillerier, som inte använder sig av den traditionella whiskymetodiken.
