Minnen från Arecibo

Jörgen Städje
3 år sedan

En epok gick i graven i december 2020 genom att ramla ihop i småbitar. Jag menar naturligtvis Arecibo-teleskopet i Puerto Rico. Har du bara någon liten aning om antenner, radio och radioastronomi, så vet du att världens största radioteleskop befann sig i Arecibo kommun i Puerto Rico, en lummigt ångande grön karibisk ö. Jag hade tidigare bara sett det på bild och på TV, men aldrig trott att jag skulle få åka dit, bli insläppt och i stort sett få göra vad jag ville.

Med sensationella, aldrig tidigare visade bilder!

Det gäller att ha tur. År 2000 ville tidningen Nätverk & Kommunikation (tack Tony Kollberg som fick idén) ha ett reportage om organisationen SETI@Home (forskningen om utomjordisk intelligens med hjälp av radioteleskop) och jag föreslog snabbt att det naturligaste vore att åka till källan för signalen, radioobservatoriet i Arecibo, eftersom alla läsare numera har sett insidan av ett amerikanskt universitet, som UC Berkeley, där signalen vidareförädlas.

Arecibos primärreflektor på 305 meter (1000 fot) var världens största. Från början 1963 var Arecibo Jordens stora öra mot universum. Det var en ära att som radioamatör få åka dit och få snoka runt i vartenda hörn. Arecibofolket var väldigt snälla. De sade: ”Gör vad du vill. Bara du inte går och ramlar ned i antennen”. Här står jag och myser på balkongen framför kontrollrummets panoramafönster.

Anläggningen finansierades från 1970 dels av amerikanska National Science Foundation och dels av NASA. Under senare år uppstod bråk om finansieringen och den krympte allt mer under 2011. Finansieringen togs över av en privat fond, men underhållsarbetet blev eftersatt. Nu grämer de sig säkert.

Bild: (WP:NFCC#4), Fair use, Wikipedia.org

Det hela slutade i december 2020 med att ett antal vajrar brast och den stora mottagarplattformen på 900 ton föll 133 meter rakt ned och slog sönder reflektorn. Det finns inga medel att bygga upp teleskopet igen utan det kommer att rivas fullständigt.

Veckan det smällde, uttalade sig driftchefen i Livescience: ”Through the past week those working at the observatory saw strands coming off the remaining three cables holding up the platform on one side. The strands were sure signs of more stress coming on the cables due to fewer of them holding up the platform’s weight. Eventually, it just gave way”. Det hela var inget mysterium.

Historik

Areciboobservatoriet hette så innan det blev “teleskopet”. Det konstruerades ursprungligen inte för radioastronomi utan för aeronomi (jonosfärsforskning). Forskaren William Gordon (se referenserna) var radarspecialist och professor i rymdfysik och drev projektet som chef vid Arecibo mellan åren 1960-1966. Han ville studera den svårstuderade jonosfären, det yttersta, joniserade lagret av Jordens atmosfär.

I en joniserad omgivning far elektronerna omkring löst och alltihop är elektriskt ledande och borde kunna reflektera radarstrålning. Gordons idé var att varje elektron i jonosfären borde utgöra ett litet radartvärsnitt och sprida en inkommande radarpuls och reflektera tillbaka den. Men han insåg att spridningen från alla elektroner i en rumsvolym i jonosfären är inkoherent (slumpmässig) och därmed mycket svag. Eftersom elektronerna rör sig pga värmerörelse gör dopplerförskjutningen att den resulterande spridningen dessutom blir utspridd i frekvens och därmed ännu svagare. Gordon räknade på vad som krävdes för att ekot från en radarsignal på 430 MHz skulle kunna uppfångas och kom fram till att antennen måste ha en diameter på minst 300 meter eller 1000 fot. När antennen stod färdig visade det sig att Gordon hade räknat fel och radarsvaret blev mycket kraftigare. Att teleskopet blev så stort som det blev berodde alltså på ett räknefel! Arbetet med jonosfärsforskningen har förtjänstfullt tagits över av både HAARP i Alaska (HF-sändare, 2,7-10 MHz, 3,6 MW) och Eiscat i norra Norge, Finland och Sverige (flera radarer, 224, 500, 931 MHz).

När antennen väl var byggd började radioastronomerna använda den. Bland de astronomiska resultaten anses pulsarfysiken vara viktigast och viktigast av alla är upptäckten av ett binärt par av pulsarer som emitterar gravitationsvågor. Den upptäckten ledde till Nobelpriset i fysik för Russell Hulse and Joseph Taylor (se nedan). Taylor är radioamatör (W1JT) och är den som tagit fram de nu så populära radiomoderna WSJT och FT8 m.fl. En annan viktig upptäckt var en planet som kretsade runt en pulsar. Upptäckten gjordes av Alex Wolszczan (se referenserna).

Under de 60 år som teleskopet funnits har forskarna dessutom hittat de första organiska molekylerna i en galax långt, långt borta, radarkarterat Venus yta för första gången, Fast Radio Bursts och upptäckt omkring 100 Near-Earth-asteroider.

Snyft. Den här artikeln är huvudsakligen skriven i presensform, som om inget hänt, trots att den kanske borde ha varit i imperfektum.

Resan dit

Flygresan var tämligen besvärsfri, bortsett från att jag slog sönder en armbåge på ett vasst lock till en askkopp i flygplanssätets armstöd. Jag blödde ymnigt, men det var svårt att få gehör hos kabinpersonalen. Efter en mellanlandning i Santo Domingo i Dominikanska republiken, kom jag till San Juans flygplats, bara för att finna att allt bagage var på väg tillbaka till Madrid. Vad är det för mening med stora röda bagageetiketter på varje väska, när ingen tittar på dem? Väskorna åker ju ned i en stor container, som sedan glöms bort längst in i flygplanet.

Gå och klaga. Där stod redan sex spansktalande och klagade allt vad de orkade. Jag förstår inte mycket spanska, men så mycket förstod jag att de sade ”…samma sak varenda gång med Iberia” med flera okvädingsord. Det är första gången jag hört en präst svära på spanska. När jag klagat i en timme hos de snigelaktigt långsamma tjänstemännen, klagat på den usla behandlingen ombord, tvingat till mig medicinsk hjälp genom att inte berätta att skadan var mitt eget fel, kom jag mitt i natten slutligen i en taxi och for iväg till hotellet. Staden Arecibo visade sig ligga långt bort från huvudstaden och antennen ytterligare en bra bit in i djungeln.

Taxichauffören var rolig. Jag trodde jag var exotisk som svensk, men han visade sig ha varit gift med en svenska från Båstad ”Bjorn Borg City”, som han sade. Då kunde jag kontra med att ”Oh, no no. I am from Bjorn Borg City, Södertälje.”

Jag bodde på Hotel Parador el Buen Café strax utanför Arecibo stad och ”buen” var det verkligen. De hade en tillhörande restaurang med namnet El Buen Café där jag frukosterade varje morgon, innan teleskopets vänlige chaufför hämtade mig i sin Landrover.

Restaurangens stora, rostade kyckling-skinka-ost-gurka-baguette kommer jag alltid att minnas. Hålet i golvet hade jag dock kunnat vara utan.

År 2000 var det inte comme il faut att fotografera maten på en restaurang. Jag tyckte de grillade mackorna var så bra så jag ville ta en bild av dem. Jag arrangerade allting snyggt på bordet och började fotografera. Då kom personalen rusande och undrade om det var något fel på maten eller om jag kanske var från Hälsovårdsnämnden? Nej nej, det är jättebra alltihop. Nu, 20 år senare blir det bara konstigt om man inte fotograferar maten.

Porten

Efter noggrann granskning blev jag insläppt genom stora porten.

Radioastronomi?

Radioastronomi går ut på att försöka höra svaga radiokällor på långt avstånd från Jorden och försöka förstå vad det är för något. Men hur svaga?

Notera spiralantennen på cirka 2 GHz stå lutad ovanpå det grå plåtskåpet.

Jag frågade en av teknikerna: ”Kan ni höra en walkie-talkie på Pluto?” Han räknade en stund, ringde ett samtal och sen svarade han ”Inga problem. Vi lyssnar regelbundet på svagare signaler än så.” Anledningen till det rappa svaret är naturligtvis att teleskopet var involverat i att lyssna på sonden Pioneer, som hade en sändare på 8 watt vid 2292 MHz och sände från solsystemets yttersta kant. Sista lyckade överföringen av telemetri var i april 2002.

Pluto är väl inget. Neutronstjärnor ligger på mycket längre avstånd, men de strålar å andra sidan terawatt radioenergi. Kvasarerna ligger ännu längre bort, men strålar lika mycket radioenergi som en hel galax.

Varning: Den här artikeln beskriver bara Areciboteleskopet som sådant och tar inte upp principerna för radioastronomi. En noggrann genomgång av rymdens brus finns i referensdelen i slutet. Läs artikeln om Onsala Rymdobservatorium (OSO) för att få all teori.

Allmänt om observatoriet

Bild: National Science Foundation

Ett radioobservatorium är en mycket, mycket vass antenn som lyssnar i en mycket smal stråle, som kan siktas noga på något himmelsobjekt, som ett svart hål, en avlägsen galax eller en rymdfarkost långt, lånt borta. Jorden och dess närmaste omgivning är full av radioskräp (mobiltelefon, radar, navigationssystem) som man inte vill höra, så ju smalare radiostråle man kan skaffa, och skuffa undan det lokala skräpet, desto bättre kan man höra de avlägsna källorna.

Men hur riktar man Areciboteleskopet som sitter fast i marken, eller snarare hänger fast i tre stadiga betongtorn?

Först och främst roterar Jorden så att teleskopet sveper av hela himlen en gång per dygn, alldeles gratis. Men om man inte kunde rikta om antennen i sidled, eller nord-syd om du så vill, skulle den bara kunna höra ett smalt spår på himlen. Därför sitter själva mottagaren inte fast i mitten av reflektorn som på en typisk TV-parabol utan befinner sig på en rörlig plattform som kan förflytta mottagaren i X- och Y-led och därmed också vrida mottagarstrålen i X- och Y-led.

Det kan användas till två saker, att helt enkelt rikta radiostrålen i sidled, eller att arbeta emot Jordens rotation för att hålla strålen still mot ett objekt, trots att Jorden roterar.

Plattformen som du ser på nästa bild har två tåg. Det ”raka” tåget förflyttar de båda antennerna, den långa raka och den runda Gregorian (se mera nedan) i radiellt led. Det ”runda” tåget kan rotera alltihop i axiellt (azimutalt) led. När de samverkar kan en mottagare flyttas var som helst i X- och Y-led och rikta antennens stråle åt valfritt håll i rymden.

Dessutom finns en gångbro, kallad ”the catwalk” (går uppåt i bilden nedan), från marken och upp till plattformen. Dels kan man gå på den för att komma upp till och göra service på mottagarna och mekanismen, och dels bär den ned signalen från mottagarna och till marken och för upp signalen från radarsändaren till radarantennen på en enorm, flexibel vågledare.

Alla mottagarfunktioner sitter i plattformen, 133 meter över antennens yta. Den hålls upplyft av tre vajerpaket som spänts över de tre tornen. Men den hänger lite för högt upp för att vara i fokus. Det är avsiktligt, eftersom de tre vajerpaketen blir kortare och längre med dygnets temperaturvariationer och om ingen annan reglering fanns skulle plattformen åka upp på natten och ned på dagen. Därför spänner man ned den de sista metrarna med vajrar som går rakt ned till tre ständigt arbetande vinschar som står på marken. På så sätt kan man hålla den i fokus på millimetern när.

Eftersom primärreflektorn är sfärisk finns inget statiskt punktfokus utan man får ett sk linjefokus, som är format som den långa antennen i nästa bild. När teleskopet skulle börja med mikrovågor behövdes nya arrangemang för att omvandla linjefokuset till ett punktfokus.

The Gregorian och reflektorerna där inuti konstruerades av av norrmannen Per-Simon Kildal, professor vid Chalmers och elev till professor Tor Hagfors, som var chef för observatoriet mellan åren 1971-1973 och vidare 1982-1992 chef för NAIC (National Astronomy and Ionosphere Center) vid Cornell som drev Arecibo. The Gregorian installerades 1997 och sträckte ut teleskopets frekvensområde till 10 GHz. Huvudkomponenten inuti detta fyravåningshus är en rund sekundärreflektor (se systemskiss nedan). Sekundär- och tertiärreflektorerna inuti The Gregorian fungerar så att de bryter om linjefokuset till ett punktfokus som hamnar precis i hålet där mottagarens ingångstratt sitter. Du ser för övrigt de vertikala vajrarna som går ned till vinscharna, till höger i bilden.

Inuti The Gregorian finns ett antal mottagare som sitter på en roterande platta och kan snurras fram till hålet där radiovågorna kommer in. Man kan alltså bara använda en åt gången. Där sitter också sändarrören till radarn på 2400 MHz som används för planetära radarundersökningar.

430 MHz-antennen för jonosfärsradar var den första som installerades på teleskopet. Den är 29 meter lång. Eftersom reflektorn är sfärisk åstadkommer den som sagt ett linjefokus, och denna första antenn var konstruerad för att täcka hela fokusets utsträckning. Antennen kan riktas i olika riktningar med de båda järnvägarna och på det sättet kan hela konstruktionen titta åt och skicka radarstrålar olika håll.

Primärreflektorn

Reflektorns hela yta på dryga 73.000 kvadratmeter är uppbyggd av 38.000 lösa, perforerade aluminiumplattor om cirka 1×2 meter. Det är hål i mitten så man kan klättra upp.

När teleskopet uppgraderats med bättre mottagare som sträckte sig upp i mikrovågsområdet kom man på att naturen runt omkring antennen strålade för mycket termiskt brus i mikrovågsområdet. Därför byggde man upp en vertikal skärm mot den kringliggande naturen, i en åtgärd som kallades ”the upgrade”.

Här har vi parkerat under reflektorn. Den hänger en bit från växtligheten. Anledningen till att den är inspänd på så många ställen är att den ska vara sfärisk. Hänger man bara en sådan yta löst, kommer den att bli parabolisk och få ett enda statiskt fokus och en enda fast riktning, rakt upp. Det vill man inte.

Här står jag mitt under plattformen och fotograferar upp genom reflektorn. Varför är den perforerad och inte heltäckande? Skulle det inte höja verkningsgraden? Möjligen, men det skulle vara mycket olämpligt när det regnar. Hålen är ändå mycket mindre än den kortaste våglängd man arbetar med, så de spelar ingen roll. Jämför med den perforerade luckan i mikrovågsugnen. Där slinker ingen strålning ut. Dessutom sparar det vikt.

Tornen

Plattformen hänger i tre stycken drygt hundra meter höga betongtorn.

Mot-vajrarna som går upp till tornens topp och håller emot plattformens 900 ton sitter fast i sådana här fästen i berget. De två tomma bultarna är uppenbarligen till för att man ska kunna fästa en ny vajer innan man byter ut en gammal, men det utnyttjades uppenbarligen inte. Vid pilen ser du två vattentäta lådor som innehåller utrustning som lyssnar på händelser (sproink) i vajrarna och sannolikt ska kunna förvarna innan något allvarligt händer, så vajerbrotten i december kan inte ha varit helt oväntade.

Mellanfrekvensrummet

I mellanfrekvensrummet finns de filter som används för att filtrera ut just den signal man är intresserad av, ur det spektrum som kommer från mottagaren.

Där finns också den oscillator som skapar lokaloscillatorfrekvensen till den mottagare som för tillfället används i Gregorian. LO-frekvensen förvandlas till en analog signal på en optisk fiber som tas upp till Gregorian och in i LO-ingången på lämplig mottagare. I mottagaren interfererar den med inkommande brus från rymden och bildar en skillnadsfrekvens som tas ned optiskt som en analog signal till mellanfrekvensrackarna. Det är en fantastisk mängd analoga filter av olika slag. Rymdens brus har väldig bandbredd och det finns mycket att försöka filtrera ut.

Det mesta är helt analogt, rackskåp på rackskåp. Hade anläggningen byggts idag hade det mesta fått plats i en enda racklåda, uppbyggd med digitala filer i programvara.

Längst bort till höger ser du radarkonsolen, som används för att styra radarn och ta emot avlägsna pulser från solsystemets bortersta hörn, såväl som från asteroider och rymdskräp som färdas i Jordens närhet.

Serendip IV

Datorn som samlar in information till bland annat SETI@Home-projektet kallas för Serendip (ung: en förmåga att falla över gåtans lösning).

Hela Serendip IV ser ut så här. Den tar sin insignal från mellanfrekvensrummet. Rackskåpet till vänster innehåller Fast Fourier-kort som spaltar upp signalen i ett antal smala band om 2,5 MHz, varav ett enda, band 19, på 1418,75 MHz alldeles intill vätelinjen i spektrum går vidare till SETI@Home-projektet. Det står en DLT-bandstation på översta hyllan längst till höger. Det är dessa band man transporterar till UC Berkeley för vidare behandling i projektet. Till höger om datorn finns nödutgången, rakt ut till den ångande djungeln.

Man kan rita hur många systemskisser över Areciboteleskopet som helst, men jag ritar bara en, som beskriver funktionen för SETI@Home-projektet.

Rymdens brus i våglängdsområdet kring det neutrala vätets emissionsspektrum togs emot och den nedblandade mellanfrekvensen skickades vidare till Serendip-datorn som valde ut ett mycket smalt frekvensband nära vätets frekvens, digitaliserade detta och lade på magnetband.

Arecibo hade inget snabbt Internet när SETI@Home startades utan allt data som samlades in och lagrades på DLT-band som skickades med FedEx till Kalifornien.

Man valde just 1418 MHz för att man antog att alla intelligenta varelser skulle känna till vätets spektrallinje på 1420,4 MHz som den vanligast förekommande i Universum och därför borde välja att sända sin hälsning i närheten av denna.

All vidare bearbetning, uppdelning i lagoma tuggor, sk Work Units, skedde vid universitetet i Berkeley i Kalifornien, där även all sammanställning av bearbetat data skedde. Men tyvärr…

Kontrollrummet

Panoramat visar kontrollrummet med panoramafönstret ut mot antennen. Alla datorerna i fönstret har hand om de motorer som sträcker och lossar vajrar för att hålla plattformen på dess absolut bestämda plats 133 meter upp över reflektorn. Det handlar om centimetrar. De kör också järnvägen uppe i plattformen, som vrider konstruktionen som håller 430 MHz-antennen och Gregorian. Den lutande panelen med fyra knappar är en ljudmixer som används för att lyssna på ljudet från alla motorer uppe i plattformen och i vinscharna på marken, så man kan höra att växellådorna fungerar som de ska. De knirkar hela tiden.

Allra längst ned till höger ligger en loggbok uppslagen. Den lades fram särskilt för mig och visade de loggposter som Joseph Taylor och Russel Hulse hade märkt ”L.G.M.” (för Little Green Men) när de för första gången hörde en pulsar (roterande neutronstjärna). Upptäckten gav dem nobelpriset år 1993 (se nedan).

En av skärmarna i mitten vid fönstret visar hur strålen faktiskt pekar på himlen. RA är rektascensionen och DEC är deklinationen.

Här sitter jag i pilotstolen i kontrollrummet, framför styrterminalen. En stol jag för övrigt delat med Jodie Foster i filmen ”Contact” vars manus skrevs av den store astronomen Carl Sagan. I filmen sitter hon i just denna stol och lyssnar efter främmande civilisationer. Ingen lyssnar förståss med hörlurar i verkligheten, men det gjorde sig bra på film. Observera den snyggt paketerade armskadan.

Kontrollrummet ur en annan vinkel. Här styrs antennens fokusering och hur den ska söka av universum. Det är härifrån man kör de två tågen som vrider The Gregorian, mottagarhuset som hänger i vajrar i antennens fokus.

Radarn

I juli 1992 publicerade Arecibo en helt fantastisk radarbild av Merkurius nordpol. Hela vägen på flyget över Atlanten satt jag och funderade på hur de hade lyckats kartera isen på Merkurius med en enda radarpuls. Väl framme hade jag kommit på det, trodde jag, och frågade han som hade gjort det. Rätt. Då känner man sig nöjd.

Merkurius-bilden, publicerad av Arecibo (NASA). Det vita är vatten-is som reflekterar radarvågor bra och det ligger koncentrerat i några kratrar vid Merkurius nordpol, kratrar som ligger i ständigt mörker och därför ständigt är kalla. Men hur utvinner man en sådan bild ur en enda radarpuls? Det går inte att svepa av planetytan på något sätt. Därtill är planeten för långt borta och blir bara till en punkt, sedd från Jorden. Man får skicka iväg en radarpuls och får en enda puls tillbaka som svar.

Merkurius vrider sig i förhållande till Jorden. Alltså kommer det till dopplerinformation i radarsvaret. Beroende på vilken latitud en viss del av pulsen reflekteras ifrån kommer den att få olika dopplerskift. Det blir mest vid ekvatorn, eftersom ytan rör sig fortast där och noll vid polen. Radarsvaret blir alltså ett spektrum av del-pulser med olika dopplerförskjutning, som kan filtreras ut och hanteras individuellt. Men hur kan man veta att man inte får med sydpolen och nordpolen samtidigt, eftersom de båda ger samma dopplerskift? För att om man ser nordpolen, ser man inte sydpolen, som nödvändigtvis måste vända bort.

Hur skiljer man på höger och vänster? Den del av planeten som roterar mot radarn skapar positivt dopplerskift och den som roterar bort ger negativt skift. Delen i mitten ger inget skift alls.

Bild: NASA, Messenger-sonden

2012, alltså många år senare, var NASA framme vid Merkurius med sin Messenger-farkost och karterade nordpolen och NASAs bild stämde alldeles utmärkt med Arecibos.

Bild: NASA

Något av det sista man gjorde med radarn var att avbilda asteroiden 2020 NK1 som eventuellt skulle kunna komma hotande nära Jorden, för NASAs Near Earth Object Observations Program i samarbete med NASAs Planetary Defense Coordination Office. Observationen skedde i juli 2020, pågick i 2,5 timmar och visade att asteroiden var 1 kilometer lång. Men observationen gav också vid handen att asteroiden inte är något hot mot Jorden. År 2043 kommer den som närmast att hamna på 3,6 miljoner kilometers avstånd från Jorden och är alltså inget hot.

I det här rummet, vid sidan av kontrollrumsbyggnaden, förvaras sändarrören (klystroner) till 430MHz-radarn. Det är de långa, svarta stående rören. Radarn byggdes 1962 av Levinthal Electronic Products och tyvärr var dessa rör de sista exemplaren i världen och när de förbrukats måste man byta sändare. Det lilla besväret slapp man… Vågledaren för uteffekten ormar sig omkring uppe i taket innan den går vidare ut på The Catwalk och fortsätter 457 meter (1500 fot) tills den når antennerna.

Anläggningar vid sidan

Verkstaden

Det finns annat än bara radiomottagare. Här ser du elektroniklabbet, där alla fantastiska, nya grejor byggs.

Museet, The Visitor’s Center

Det här är ett museum, det! Inte alls som de svenska museerna där allt ska vara på bebisnivå. Här kunde man få experimentera med dopplereffekten, göra egna moln, leka med mikrovågor och en massa avancerat. Ett annat utställningsföremål var en zooming från atomstorlek ut till universums yttersta gräns, som imponerade storligen. Ytterligare en annan visade olika kvasarer och spelade upp ljudet från dem.

Var någonstans i världen kan museibesökare själva få leka med mikrovågor och prova att studsa mikrovågor mot olika material och se hur de reflekteras och dämpas, bland annat mot trä och en bit av antennens ytmaterial, den perforerade plåten, om inte i Arecibo?

Det fanns en modell av antennen, där man kunde köra tågen med joystick för att se hur det hela fungerade. Tyvärr förledde det besökarna att tro att antennen manövrerades med joystick på riktigt också.

Nobelpriset

De två forskarna Joseph Taylor och Fredric Hulse fick Nobelpriset i fysik år 1993 för upptäckten av binära pulsarer med hjälp av Areciboteleskopet och nobelpriset sitter på väggen i museet, till allas beskådan, med svensk text. Jag var väl ensam där om att kunna läsa texten…

La Cantina

I en liten glänta låg lunchserveringen, la cantina, där man fick rustik puertoricansk mat med mycket ris, bönor och ris, och ris och bönor, och kunde svalka sig i skuggan med en iskall Cola, innan man fick masa sig tillbaka i hettan för att fortsätta utforska detta underbara ställe. Även här har jag delat bänk med Jodie Foster.

Biblioteket

Biblioteket sköttes av en trevlig dam som bland annat hade sparat på alla artiklar om teleskopet som publicerats genom tiderna. Bokhyllan innehåller Böcker, som synes.

Andra städer runt omkring

Jag åkte runt lite i landet i närområdet också.

Arecibo City

Arecibo City. Soligt. Palmer. Tropiskt klimat.

Hatillo

Du ser alla de underbara elektriska installationerna? Hela elnätet hänger i luften. Tydligen beror det för Puerto Ricos del på att landet elektrifierades i en hast. Men det var längesen och man borde ha haft tid på sig att gräva ned kablaget. Det straffade sig år 2017 när stormarna Irma och Maria blåste omkull större delen av landets elnät.

San Juan

Huvudstaden heter San Juan och har en hel massa sevärdheter kvar från den spanska tiden, bland dem det spanska fortet El Morro. Bilden är en utsikt från fortet i Gamla Stan mot stadskärnan och kryssningshamnen. Över huvudtaget är det en alldeles underbart fin stad med massor av tropisk vegetation.

Statyn av Cristobal Colon i San Juan, mera känd hos oss som Kristoffer Columbus, som landsteg i San Juan när han trodde han hade upptäckt Indien.

Film

Arecibo-teleskopet har huvudsakligen förekommit två spelfilmer.

I filmen ”Contact” från 1997 får man den första kontakten med en utomjordisk civilisation och det hela börjar vid Arecibo, där Jodie Foster spelar en forskare som får höra de märkligt repetitiva signalerna. Det spelar inte så stor roll att hon sitter på helt fel ställe och hör signalerna. Det blir bra ändå. Men huvuddelen av filmens radioastronomi utspelas ändå vid det stora Very Large Telescope (VLT) i Arizona-öknen.

I filen ”Goldeneye” från 1995 hänger James Bond i 430-MHz-sprötet och spränger slutligen antennen för att förhindra en jätteskurks förmåga att rikta dödsstrålar mot Jorden. Jag frågade folket vad resultatet blev i verkligheten. ”Det blev en del hjulspår i gräsmattorna när filmteamet parkerade alla bilar.”

Utomjordingarna, då??

Logotypen använd enligt principen om fair use, Wikipedia.org

SETI@Home är över för länge sedan och tyvärr blev det inget resultat. Inte den mista utomjording lät höra av sig. Vad kan det ha berott på? Antingen finns det inga utomjordingar eller också sänder de inte till oss, eller också lyssnar vi på fel frekvens.

Wow!-signalen på 1420,3556 MHz togs emot vid Ohio State Universitys Big-Ear-teleskop i augusti 1977 och verkade komma från stjärnbilden Skytten. Tyvärr upprepades den inte och har aldrig återkommit och får väl anses vara en ren tillfällighet. Andra teleskop har tagit emot enstaka starka signaler, som exempelvis visat sig komma från fikarummets mikrovågsugn och liknande.

Fast Radio Burst (FRB) var en annan kandidat till intelligenta utomjordiska signaler. Det rör sig om repetitiva millisekundlånga signaler från en galax långt, långt borta, som upprepas med ett par dagars mellanrum. Den bästa teorin hittills är att det rör sig om kolliderande stjärnor som snurrar runt varandra, eller från den magnetar som blir kvar när en supernova kollapsat. Magnetarer är objekt med ett oerhört kraftfullt magnetfält, som samverkar med partikelstrålningen som blåser ut, och skickar radiostrålar hit och dit i universum.

Inga utomjordingar, tyvärr.

Framtiden

Arecibos ledarskap har tagits över av den kinesiska antennen FAST som är 500 meter i diameter. Men en jättebamse-antenn är inte så viktig idag när VLBI (Very Long Baseline Interference) finns. När Arecibo byggdes, fanns det inte datorkraft till att samköra alla Jordens radioteleskop, men idag finns det. Då betyder en enskild antenns frånfälle inte så mycket.

Vila i frid, världens vackraste antenn.

Parametrar

Typ: Radioteleskop avsett för radioastronomi och radarastronomi
Frekvensområde: 312 MHz – 10 GHz
Primärreflektor: 1000 fot, 305 meter diameter, sfärisk profil
Mottagare som var aktiva före olyckan: 312-342 MHz, 422-442 MHz, 1,225-1,525 GHz, 1,15-1,73 GHz (L-band), 1,8-3,1 GHz, 2,33-2,43 GHz, 3-4 GHz, 3,85-6 GHz (C-band), 7,8-10,2 GHz (X-band), plus diverse amatörradio-apparatur
Radarsändare: 1 MW vid 2380 MHz och 2,5 MW vid 430 MHz.
Antennförstärkning vid 430 MHz: 72 dB (!!!)