Ett dåligt skämt

Skriven av

Svenska järnvägar är ett skämt. Ett dåligt sådant. Morgonen då jag letade fram denna gamla krönika från 2016 stod tågen still igen, på grund av signal-växel-spår-vagn-fel runtom i hela stockholmstrakten. Eftersom alla tåg i stockholmsregionen, ja nästan alla tåg mellan norra och södra Sverige, måste passera genom Stockholm, står i stort sett halva landet still. Med otrevliga följder för handel och näringsliv.

Det här är Schweiz, inte Sverige. Bild: Kabelleger / David Gubler, CC BY-SA 3.0

Resenärerna blir försenade och arga. Men vad kan de göra? Inget. För ingen bryr sig om dem. Ingen har någonsin brytt sig om dem. Under 2018 beräknas tågen ha samlat på sig 62500 förseningstimmar och Trafikverket lovar att det kommer att bli värre 2019. Undertecknad åkte pendeltåg varje dag på tidigt 1980-tal och upplevde tågstopp var och varannan dag, när X1-tågen frös ihop. Det var 35 år sedan. Man resignerar och tar bilen. Och det är ju inte bra för miljön och trängseln.

Men det där vet vi ju redan!

Spåren håller på att spricka, växlarna rasar ihop, luftledningarna rivs ned och signalsystemet visar rött på grund av bristande underhåll.

Men det där vet vi ju redan!

Industrin ser det som fördelaktigt att använda sig av järnväg för sina transporter, men håller det på så här, fungerar landsvägstrafik bättre.

Men det där vet vi ju redan!

Det här är Schweiz igen. Eländiga schweizare. Bild: Kabelleger / David Gubler, CC BY-SA

De längre tågtransporterna mellan Stockholm och Göteborg tappar i popularitet, folk tar flyget istället och miljövännerna klagar på de ökande utsläppen.

Men det där vet vi ju redan!

De svenska tågens tillförlitlighet är bland den sämsta i Europa. Vi blir utskrattade i trafiksammanhang.

Men det där vet vi ju redan!

Faktum är att varenda kotte redan vet allt det här. Trafikverket vet det också och har vetat det i 20-30 år. Politikerna vet det. Media vet det. Resenärerna vet det. Det är så vanligt att tidningarna snart inte skriver om det längre. Vi har resignerat inför Statens ointresse.

Det spelar absolut ingen roll vilken politisk majoritet vi har i riksdag och regering. Den misslyckade samfärdseln är uppenbarligen inte en politisk fråga. Den är något djupare.

Är det den svenska själen? Är det mutor? Är det påverkan från tredje makt? Det enda vi vet är att ingen kan hållas ansvarig. För då hade någon hållits ansvarig.

Undfallande journalistik

Det här är Norge, inte Sverige. Bild: Kabelleger / David Gubler, CC BY-SA 3.0

Men de som är ansvariga slinker undan bakom rökridåer av storartat prat om hur fint det ska bli när tekniken utvecklas, regionsamarbete, nya tågtyper och höghastighetsspår till Göteborg. En journalist kan inte intervjua en politiskt ansvarig idag utan att bli undanfintad och få nöja sig med ett ingentingsvar. Och det märkliga är att media ständigt nöjer sig med ingentingsvar och mycket sällan går vidare och hugger emot.

Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon är mediatränad och sprider dimma: “Säkerheten är väldigt viktig för oss. Punktligheten är förstås också viktig men inte på bekostnad av säkerheten.” Det betyder väl ungefär: Dumma svenskar, kräv inget, stå ut med driftfelen.

”Jag kan inte svara i det enskilda fallet” är annars en mycket vanlig dimridå som journalister nöjer sig med, utan att blinka. ”Det kan du visst och jag kommer tillbaka i morgon och förväntar mig ett svar” törs ingen säga. Ingen hålls egentligen ansvarig för något alls i samhället idag.

Vi vet att sjukvård och polisväsen (för att bara ta några exempel) ständigt misslyckas med sina datorsystem. Den svenska sjukvården har hållit på i 30 år utan att kunna skaffa ett gemensamt datorbaserat journalsystem, något som andra länder ordnat på ett halvår. Polisens omorganisationer och flerfaldigt misslyckade datorsystem är en komedi. En dyrbar komedi.

För några år sedan blev en person svårt sjuk vid LKAB i Kiruna. Du vet, kirunagruvan. Den fick man lära sig om i skolan. Men SOS Alarms operatör lyckades inte hitta adressen och ingen ambulans kom. Jag lovar, gruvan finns i Google Maps, på Kiirunavaaravägen 1, 981 31 Kiruna. DN ansatte vid den tiden inte SOS Alarms presschef det allra minsta, utan denne fick slinka undan med ”en plats som är allmänt känd på en ort kan vara svår att känna till för larmoperatörerna, som sitter utspridda över hela Sverige” och så var det bra med det. Ingen har gjort fel. Allt fortsätter som vanligt.

Lena Erixon fortsätter med dimman: “Ju mer trafiken ökar desto större utmaning blir det. Vi har en gammal och sliten anläggning och vi kommer att åtgärda den steg för steg,” Kul konstaterade, med tanke på att anläggningen inte blev sliten i förrgår, utan har varit så i 30 år. Inga följdfrågor? Nähä. Tack.

”Vi ser över våra rutiner” är den dimridå man på sin höjd kan få till svar. Ingen frågar: ”när är det klart?” Ingen gräver vidare. Ingen frågar hur det gått ett halvår senare, vart pengarna tog vägen, om den förra konsultfirman fick betala tillbaka pengarna för det misslyckade systemet och vem som egentligen var ansvarig. Och fick den ansvarige något straff, eller går denne på i ullstrumporna?

Macchiarini-skandalen på KI är ett av de få lysande exemplen på när en journalist vägrat backa och faktiskt gått till botten med fusk. Det såg vi ju hur det gick för de ansvariga. Fast nu har alla papper försvunnit. Kanske blev frågorna för besvärande?

Lord of the försvunna resurser

Det här Alaska, inte Sverige. Bild: Freekee, CC BY-SA 3.0

Vi har inga resurser! Det är det ständiga svaret när det gäller sjukvård, järnväg, skola och andra samhällstjänster. Men var har resurserna tagit vägen? En gång fanns det resurser, minns jag alldeles klart och tydligt. Vi hade världens bästa skola med till synes oändliga resurser och den svenska sjukvården berömdes vida omkring. Idag är det totalt hoprasat.

Så var har resurserna tagit vägen? Det är ju inte så att vi betalar mindre skatt nu än förut. Vem har tagit resurserna? Är de stulna? Försvunna i mutor? Investerade i panamabolag? Någonstans måste pengarna trots allt finnas.

Här är en del av svaret på frågan vart resurserna har tagit vägen. Försäkringskassan kunde i november 2016 inte återkräva 120 miljoner i felaktigt utbetalda sjukersättningar, för de saknade resurser att administrera det hela. Det var för många ärenden. Radioreportern frågade:

– Blir det som Lotto om man ska betala tillbaka eller slipper att betala tillbaka?

Byråkraten försökte slingra sig:

– Nej, vi har ju ett regelverk att förhålla oss till…

Ett ingentingsvar som förpliktigar till ingenting. Ingen är ansvarig, för vi har ju ett regelverk. Sanningen är så otrevlig att man helst undviker att tala om den. Ska man tolka det som att Försäkringskassans regelverk stipulerar att de inte ska ha resurser, eller har någon snott resurserna? Nej, man ska tolka det som att ingen kan hållas ansvarig. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6554937

Lord of the revision

Det här är Kanada, inte Sverige. Bild: David Brossard, CC BY-SA 2.0

Riksrevisionsverket är tydligen inte kapabelt att revidera svenska myndigheter. Då får väl någon annan göra det. Jag föreslår att man låter ett antal privata revisionsbyråer se över alla myndigheters göranden, låtanden och slösanden. De ska vara lite som prisjägare: den som lyckas rädda en skattemiljard ska få lämplig belöning, utöver konsultarvodet. Vad sägs om 10% på vinsten? Sedan ska respektive chef hållas ansvarig och tvingas röja upp, sparka tjänstemän som gör för dyra resor, som köper privatsaker för skattemedel, som inte kan klara sitt ämbete, som mutar, som inte förstår grundläggande matematik osv. Vägrar den ansvarige ska denne bytas ut, utan fallskärm.

Resultatet, skyldiga, dåliga metoder, pengatjuvar, allting ska redovisas offentligt på ett pedagogiskt sätt, så att alla kan förstå.

Nej, nej. Så kan man väl inte göra? Ingen kan hållas ansvarig. Vi har våra regler.

Lord of the näringslivet

Vad skulle hända om ett kommersiellt företag började arbeta som svenska staten? Strunta i kunderna? Slösa bort alla likvida medel? Låta bli att underhålla maskinparken? Företaget skulle bli försatt i konkurs på störten. Hur kommer det sig att vi ändå har en massa väl fungerande företag i Sverige? De fungerar inte som staten.

Signalrätt

Men rätt ska vara rätt. Det är egentligen inte fel på järnvägens signaler. Signalsystemet gör precis det som det ska. Sätter stopp, för att förhindra olyckor. Och det lyckas det bra med. Skyll inte på signalsystemet. Kalla hellre situationen vid sitt rätta namn: driftfel. Vanäras den som vanäras skall. Det finns ett antal orsaker till driftfel och de handlar alla om dåligt underhåll.

Läs del två av min artikel om järnvägens signalsystem så förstår du. Pudelns kärna finns under rubriken ”Signalfel – driftfel” http://www.idg.se/2.1085/1.592328/jarnvagens-signalsystem–principer-och-logik-del-2

Frågor att suga på

När ska media börja ta reda på vem som är ansvarig för den usla samfärdseln?
När ska media börja komma tillbaka och ställa otrevliga frågor?
När ska media börja kräva korrekta svar av de mediatränade politikerna?
När ska järnvägen få underhåll?
När ska sjukvård, polis och försvar sluta larva sig med sina datorsystem?
När ska posten börja fungera?
När ska skolan börja fungera?
När ska vi få reda på vem som tog resurserna?
När är det klart?

Märken på artiklar:
Artikelkategorier:
Järnväg · Journalistik

Kommentarer

Lämna ett svar till Jörgen Städje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *