Piloten drar på efterbrännkammaren och en blå låga slår ut med ett vrålande som hörs flera kilometer. ”Klart starta” lyder tillståndet från tornet och när han släpper bromsarna tar planet ett skutt framåt. Trots att piloten är van, ger lukten av död honom en pirrande känsla i magen. ”Nu ska det bli pirr av annat slag” tänker han och drar spaken åt sig. Bara G-dräkten hindrar magen att hamna nere mellan knäna.
Med en tryckvåg som nästan sliter taket av en liten stuga bryter han ljudvallen på väg mot fienden. ”Han har inte radarn på. Då ser han mig inte. Men jag ser honom!” På den taktiska indikatorn kryper fiendeplanet allt närmare gränsen för robotens räckvidd och snart når det fram. Nu! ”Skjut” uppmanar Gripen lugnt och pilotens pekfinger gör en dödlig rörelse mot avtryckaren. Planet knycker till lite när AMRAAM-roboten släpper vingen och försvinner bortåt som ett vitt streck.
Han följer den på bildskärmen och ser sina kamrater som ligger runt omkring och väntar. ”Den, du” tänker han när han ser ett eldklot flamma upp vid horisonten, som tecken på att roboten gjort sitt jobb. Han lägger planet i en brant sväng, för att själv undvika explosionen.
Han flyger samma väg tillbaka, men den lilla stugan får stå kvar denna gång. ”Nu ska det bli gott med en kopp kaffe”, tänker han när han landat, dragit ut datastaven och går bort mot förläggningen.
Om den här artikeln
Vad ska man säga? Gripen är fortfarande det vackraste svensk industri har producerat. Tyvärr vill media helst fokusera på skandaler, misslyckad försäljning, ”muthärvor” och när Gripen krschat. Det är populärt att klassificera mindre tillbud som ”krasch”. Det är fortfarande comme il faut att svärta ned svensk flygvapenproduktion och klaga på att flygplanen bullrar. Det handlar naturligtvis om att svenska journalister inte är tekniker och inte kan skilja en FADEC från en LVDT om de så ramlade över dem.
Denna artikel skrevs år 2000, innan Gripen kommit i storproduktion och den gripenmodell som beskrivs är inte den senaste, Gripen D eller E.
Efter att denna artikel skrevs har Gripen NG (Next Generation) tillkommit, med modellerna 39E (ensitsigt) och 39F (tvåsitsigt), med större skrov, ny motor (F414G föreslagen), ny multimode AESA-radar, ökad bränslekapacitet, högre lastkapacitet, nytt landningsställ, uppdaterad cockpit med headdown-skärmar, förbättrad flygavionik, krypterad kommunikation och anpassning för NATO. Svenska Sectra i Linköping har fått vara med och utveckla den nya, krypterade länken. En annan fördel med Gripen E är att sammansättningen simulerats i CAD-program, vilket fått allt att förlöpa smidigare än förr, då allt handritades.
Linköping – flygeldorado
Ett av de främsta resultaten av svensk ingenjörskonst, jakt-, attack- och spaningsplanet Gripen, är inte bara ett högkapabelt stridsflygplan med flygegenskaper som går utanpå det mesta. Elektroniken, datorerna och kommunikationsmöjligheterna tillhör något av det mest intressanta man över huvud taget kan få se. Det är Saab Aerospace i Linköping som är ansvarigt för att ha fört Sverige fram till teknikens yttersta framkant.
Gripen är ett sk flerrollsplan (jakt-attack-spaning) av fjärde generationen, med mycket hög datoriseringsgrad. Det innehåller cirka 40 datorer, sammanbundna med fem bussar med redundans. Planet kan snabbt anpassas för en ny hotbild genom att programvaran uppdateras.
Gripen är ett underverk av mekanik och datorteknik. Flygförmågan är helt beroende av datorhjälp. Dess smått fantastiska manöverförmåga är baserad på att planet är instabilt i luften och om inte datorerna kompenserade hela tiden skulle det stalla (flyga över sin förmåga) och falla som en tegelsten.
Navigeringen och alla flygsystem är datoriserade. Radarbilder och alla annan information behandlas och silas elektroniskt innan piloten får se dem, för han har helt enkelt inte tid att behandla informationen själv.
Vi tittar in i monteringshallen hos Saab.
Gripen massproduceras i en monteringshall som är så ren att den kan användas till balsal.
Gripen: en byggsats
Man ska inte tro att Gripen är helt svensktillverkad. Det har mera handlat om att bygga ett skal och sedan hitta de rätta komponenterna att stoppa i det och integrera dessa på ett smart sätt. Flygkroppen är naturligtvis svensk och därmed också allt arbete med aerodynamiken. Radar, vissa datorer, de datorgrafiska systemen är svenska och styrsystemen och motorn är åtminstone delvis svenskutvecklade. Det skiljer sig inte mycket ifrån hur man bygger upp andra datorsystem.
Ett högteknologiskt skal. Gripen är fylld med högteknologi, både vad gäller mekanik och elektronik. Konstruktionen är visserligen inte helsvensk, många detaljer köps in från exempelvis USA, England, Tyskland och Frankrike. Däremot gäller det att foga samman allt på ett sinnrikt sätt. Allt behöver inte nykonstrueras. Saab har helt enkelt gjort en egen avvägning och valt att inte uppfinna hjulet igen. I stället har man köpt in färdiga komponenter med rätt kvalitet och fyllt behoven till ett pris som faller inom ramarna för budgeten. Större delen av elektroniken, fram för allt mjukvaran är emellertid svensk.
Och så en titt ned i flygkroppen, där vi ser det orange systemet Miljökontroll (ovan).
Det röda tarmpaketet är luftkonditioneringen som ger kylning år datorsystemen och håller klimatet åt piloten.
Nätet, Gripens styrka
Gripen är egentligen bara en liten del i flera, mycket större datornätverk.
Kommunikationen med stridsledningen och andra flygplan, den sk jaktlänken är krypterad och helautomatisk. Alla plan kan dela radarbilder med varandra och få radarinformation från radarnätet på marken. Jaktlänken är unik i världen (eller var, när Gripen introducerades…).
Delningen av radarbild är en mycket stor fördel. Eftersom ett plan med påslagen radar lyser som en strålkastare på radarhimlen är det bra att kunna skicka upp flera plan, varav bara ett letar efter mål. Just det planet kan bli beskjutet av fienden, men är med säkerhet inte det enda plan som kommer att skjuta tillbaka.
I och med att alla plan kan dela radarbild och annan information kan piloterna dela på eldgivningen mot olika mål. I moderna amerikanska stridsflygplan tvingas piloterna samtala via radio för att dela på mål, och för att inte beskjuta samma mål. Det ser fint ut på Hollywoodfilm, men är ineffektivt i strid. I Gripen är det mera av datorspel. Målfördelningen sker genom att piloten pekar och klickar på de mål han vill förstöra, vilket omedelbart visas på de andras bildskärmar.
En pilot kan be en annan avfyra mot ett mål han sett, om han har slut på sina egna vapen. I och med att alla delar på informationen är det inte konstigare än att en systemansvarig kan fjärrstyra en arbetsstation på ett kontorsnätverk och arbeta interaktivt med användaren. Lite grann som en vanlig videokonferens.
Även plan som står på marken kan vara med och se hur striden förlöper. När de kommer upp i luften vet piloten redan vad som behöver göras.
Dessutom kan planet få radarinformation från det svenska marknätet, en del av systemet Flygvapen 2000. Information till detta kommer från andra stridskrafter, AWACS-planet Erieye (En Saab 340 med syntetisk radar på ryggen), markradar osv.
Nätverket sträcker sig således långt utanför själva flygplanet. Det nya stridsledningssystemet som innesluter hela Sverige i ett nätverk, ska Försvarsmakten använda till att snabbt koordinera alla styrkor i händelse av anfall. Alla enheter är med i nätet, flyg, marin, markstridskrafter, radarstationer och informationsstridskrafterna. Allt data sammanställs och besluten fattas centralt, i olika stridsledningscentraler, placerade under jord, så att de är svåra att slå ut. Då vill det till att nätet alltid fungerar och är svårt att slå ut.
Hög belastning
Inuti är Gripen full med nätverk. Nätverken är av busstyp och av kostnadsskäl dimensionerade att ligga på en ständig belastning av mellan 40-60% och CPUerna i avionikdatorerna är organiserade att kunna belastas med 80-95%. Det är mycket svårt att hålla detta höga belastningstal utan att riskera överbelastning, men på Saab är man mycket duktiga på hård tidsstyrning och vänder istället detta till sin fördel.
Systemen i Gripen är indelade i en flygdel och en taktisk del. Skulle planet förlora elkraft och kylning kan man koppla bort delar av den taktiska delen och ändå flyga vidare med viss bibehålen taktisk förmåga. Enbart den gröna bussen hålls vid liv. Skulle ännu mer elkraft falla bort prioriteras de enheter som matar indikatorerna via de gråa ledningarna, samt styrsystemet, det allra minsta piloten behöver för att kunna flyga hem. Även grafikprocessorerna kan falla bort.
Nätverket och datorerna kan i normalfallet inte överbelastas, på grund av strategin och den extremt hårda realtidskontrollen. Skulle en överbelastning ändå inträffa, måste den bero på ett apparatfel och systemet undersöker felet och backar till ett konservativare driftläge utan överbelastning, så kallad ”graceful degradation”. Det kan betyda att planet förlorar i kapacitet, men piloten kan ända flyga hem utan problem.
Styrsystemet består av tre datorer som röstar om åtgärd och man väljer ett mittvärdet bland de tre. Skulle fler fel inträffa går systemet ned till en nödnivå, dock utan att stanna.
Inget operativsystem
Man använder inget operativsystem som sådant, utan realtidshanteringen ingår i semantiken hos realtidsspråken i Pascal-D80 och Ada. Den specialversion av Pascal som används har avancerade realtidsfunktioner och liknar i viss mån Ada.
Alla beräkningar i körs i runburstar med olika tidsintervaller (frekvenser) med en grundfrekvens på 60 Hz (eller i vissa fall 120-240 Hz). De processer som kräver snabb respons exekveras alltså 30-60 gånger/s, medan mindre krävande processer kan köras 15, 8, 4 eller 1 gång/s. Mindre betydande processer (svar på knapptryckningar i kabinen, låsningar på mål etc) körs i bakgrund. Den mera avancerade styrdatorn kör med runburstar i alla dessa frekvenser på en gång, samt bakgrundshantering, i alla tre CPU-erna.
Systemet använder sig av pipe-lining för att klara den höga belastningen. En process exekveras, resultatet förs ut på bussen, data bearbetas vidare i nästa dator osv. Dessutom körs sådana processer som kan dela data på något sätt alltid tillsammans. All datatrafik i hela planet synkroniseras därför med en central klocka på 60 Hz.
MIL-STD 1553B-bussen
Inte är det TCP/IP som strömmar runt i Gripen, inte. När liv och död hänger på en millisekund måste det bättre grejor till.
I flygplan använder man sig inte av nätverk av den typ som används på kontor, utan det handlar om bussnät av typen MIL-STD 1553B (MILitary STandarD). I Gripen sitter det fem bussar (grön, gul, röd, blå, svart) med olika uppgifter och alla bussarna är dubblerade i en A- och en B-buss, för säkerhets skull. A- och B-bussarna ligger fysiskt åtskilda i flygplanet, så om en buss skulle bli sönderskjuten tar den andra automatiskt över.
MIL-STD-1553 kallas för ”Aircraft Internal Time Division Multiplex Data Bus, Revision B” och är den vanligaste kommunikationsmetoden i militära flygplan. 1553-bussen består av en skärmad, partvinnad ledning. Data överförs i så kallade meddelanden, med en storlek på 2-64 byte. Bussen är dubbelriktad och styrs med ett kommando/svars-protokoll, av en buss-styrare (i Systems Computer) som anropar när en enhet skall sända, och som kontrollerar att överföringen gick bra.
Hastigheten är inte högre än 1 Mb/s, men med fem bussar är det fullt tillräckligt för Gripen. Skulle planet bli av med huvudgeneratorn och tvingas ned på reservkraft eller tappa kylförmågan, måste man stänga en del enheter på de olika bussarna och prioritera den gröna bussen (se systemöversikten), den som hanterar grundflygplanet och primärfunktioner i avioniksystemet.
Fast på de senaste modellerna har man faktiskt infört lite Ethernet med TCP/IP också, för nedladdning av data som inte är tidskritiskt. Det är kommunikationen med datastaven det handlar om (mer om detta nedan).
Hur pratar man med en robot?
Jaktrobotar och attackrobotar, hur ger man dem kommandon? Det sker med enklast möjliga metod. Robotarna sitter direkt på 1553-bussen och är med i kommunikationssystemet. De kan ges kommandon och datat från deras sensorer överförs till flygplanet, bilder från bildalstrande vapensensorer kan presenteras på någon av pilotens bildskärmar.
Hur pratar man med ett flygplan?
Gripen talar med piloten. Om datorerna upptäcker situationer som behöver åtgärdas, inkommande robotar, för låg hastighet eller att piloten försöker göra något som planet för tillfället inte har kapacitet till, får piloten ett talat meddelande, som till exempel ”Öka farten” eller ”Ta upp”. Planet kan använda olika röstlägen beroende på hur allvarlig situationen är.
Planet är också förberett för röststyrning. Piloten ska kunna styra planet med röstkommandon (blå bussen till AMU, Audio Management Unit).
Datastaven
Färdplan är något alla måste göra innan de ger sig ut och flyger. Färdplanen anger vart man tänker flyga, hur fort, vad man ska angripa, radiofrekvenser osv och det kan bli en hel del data att överföra till flygplanets navigationsdator.
I amerikanska plan måste piloten normalt knappa in denna information medan han sitter i cockpit, med planet på marken, sårbart för attack. Till Gripen knappas informationen in i skydd, i förläggningen, i en sk datastav (DTU, Data Transfer Unit) och sedan pluggas staven bara in i planet och man kan vara iväg på en minut. Naturligtvis kan färdplanen ändras i efterhand. Det sker på bildskärmarna med peka-och-klicka-metoden, med flygplanets systemhandkontroll (joystick)
Ett annat sätta att mata in färdplanen är att ladda upp nya uppdrag från marken. Det kan ske under flykt och piloten kan välja att acceptera eller avstå från det nya uppdraget.
I datastaven lagras också färddata, så att uppdraget kan kontrolleras i detalj efteråt.
Flygteknikern har en andra datastav som används för lagring av planets driftdata. Det är lättare att ta med sig staven än att behöva ansluta en extern PC och tanka ut driftdata.
Datastaven används också för uppladdning av nya programversioner till ombordsystemen. Gripen är ett fjärde generationens stridsflygplan som snabbt kan ändra arbetsuppgift och uppgraderas med ny programvara för att möta nya hot.
När jag frågade hur mycket data som kan lagras i datastaven, blev svaret med ett klurigt leende: ”Tillräckligt. Du kan få hur mycket du vill. Det är bara att se till att det finns tillräckligt med minne i datastaven.”
EMI och NEMP
Så här ska det se ut när man skyddar kablage mot EMI. Kablarnas skärmning ska bultas mot chassit med kortast möjliga, breda fläta.
En av det moderna flygets värsta fiender är elektromagnetisk störning (EMI, Electro-magnetic Interference), när elektromagnetiska vågor från radio, radar, åska osv tar sig in i elektroniken och löser ut felfunktioner, eller helt enkelt slår sönder den.
Strålningsnivån på ett hangarfartygsdäck när all radar är igång är cirka 300 V/m. En vanlig konsument-PC slutar fungera om nivån överstiger 0,3 V/m. Ibland är det på gränsen för en vanlig PC, till exempel när mobiltelefonen på 0,5-1 watt får det att tjuta och flimra om bildskärmen. Tänk dig då strålningsnivåerna när man flyger igenom en radarstråle på en gigawatt! Då vill det till att datorerna inte kraschar.
Men det finns det som är värre. Nuclear Electro-Magetic Pulse (NEMP) är något som militären ständigt måste vara på sin vakt mot. När en atombomb briserar, sliter energin loss elektronerna kring atomerna i luften och detta genererar en elektromagnetisk puls som är så kraftig att den kan förstöra all elektronik på en halv kontinent. En NEMP-puls kan till och med ta sig igenom gängorna i en iskruvad skruv! Vad kan den då inte göra med en bildskärm i cockpit?
Svar: Ingenting! EMI-skyddet i Gripen är mycket väl utfört och planet är naturligtvis testat under svåra förhållanden. 1553-bussen är en vanlig kopparledning och sårbar för EMI, men EMI-folket som skapat Gripen har gjort sitt jobb ordentligt. Bilden ovan visar en jordning av en skärmad ledning i utrymmet för radarmodulen och här det ord och inga visor, helt enligt läroboken.
Kul konstruktionsdetaljer
Huven består av akrylat och är 26,5 mm tjock. Det är en redig bit. Orsaken till att den är så tjock är att den ska tåla fågelkollisioner i 1000 km/t! Man provar det med en kycklingkanon, en apparat som skjuter (upptinade) kycklingar mot planet med hög fart.
Huven kan dock deformeras en aning och en del av fågeln kan komma in som fågelfärs i ansiktet på piloten. Av den anledningen har man en sk fågelavbärarlist i huvens framkant, som ska rikta ned fågelfärsen i knät på piloten istället. Anekdoten om teknikern som glömde tina kycklingen först, cirkulerar bland flygplanskonstruktörer. Rutan höll inte.
I en nödsituation kan huven sprängas i två delar, åt var sitt håll. Det fungerar för ensitsversionen, men i tvåsitsversionen är huven så lång så att splitter teoretiskt skulle kunna gå inåt, så strax innan explosionen blåses en krockkudde upp framför andrepiloten för att tvinga splittret utåt. Också en svensk idé.
Sammanfattning
Att se ett datornätverk sammansatt 40 datorer släppa på efterbrännkammaren och dundra iväg utmed startbanan så det vibrerar i bröstet, är en mäktig syn. Ställd inför denna kompakta samling högteknologi, konstruerad att fungera under hårdast möjliga miljökrav, kan man som tekniker inte annat än känna beundran för svensk ingenjörskonst.
För att vara utvecklat i ett litet land som Sverige, till en så låg budget som 67 miljarder, ligga så långt fram i teknikens framkant och ha så enastående flygegenskaper, är Gripen ett unikum.
Efterspel på Computerworld Expo 2000
Det är inte alla som fått en mässmonter på en datormässa helt dedicerad till en tidningsartikel man skrivit, men den här artikeln blev så framgångsrik att tidningen Nätverk & Kommunikation fick låna en Gripen av Saab till sin mässmonter på Computerworld Expo. Det blev en stor monter med artikeln tapetserad på väggarna runt omkring.
Naturligtvis drar ett svenskt stridsplan till sig folks intresse. Här ser du några bilder på folk som flockas kring maskinen. Givetvis var det en icke-fungerande fullskalemodell, men allting på utsidan var i autentiskt utförande, materialet i flygkroppen, landställen och så vidare.
Flygplan inbjuder till tekniska bilder. Här det några robotar som hänger under en vinge.
Kort om Gripen
Flygplanet utvecklades mellan åren 1983 och 1987 till en utvecklingskostnad av 15 miljarder kronor och 48 miljarder i produktionskostnad, men utvecklingen fortsätter än idag, med mera avancerad avionik, färgbildskärmar, bättre styrsystem och så vidare.
Mekaniska data
Spännvidd: 8,40 m
Total längd ensits: 14,1 m
Total längd tvåsits: 14,8 m
Total höjd: 4,5 m
Startvikt utan vapen: 7500 kg
Max startvikt: 14000 kg
Motorns dragkraft utan EBK: 54 kN
Motorns dragkraft med EBK: 81 kN
Högsta hastighet: Mach 2
Räckvidd: Mer än 3000 km (hela Sveriges längd och tillbaka)
Högsta g-kraft: 9G
Pris per styck: cirka 763 miljoner kr
Elektroniska system
Centraldator Ericsson SDS 80 (dator D80 programmerad i Pascal-D80 och Ada. Uppdaterad till D80E-dator under mitten av 1994 och till D96/MACS år 2000).
Tre (senare fem) databussar enligt MIL-STD-1553B.
Honeywells tröghetsnavigeringssystem med laser, samt radarbestyckad höjdmätare.
Luftdator från Nordmicro (tysk).
Instrumentering – en titt in i cockpit
Elektroniska visningssystem: Ericsson Saab Avionik EP-17, med vidvinkel-HUD från Kaiser som visar en kombination av symboler och videobilder. Bildprocessorer PP1 och PP2, senare PP12.
Tre högupplösta monokroma bildskärmar från Ericsson Saab Avionik på 120×150 mm (LCD-färgbildskärmar med aktiv matris på 158×210 mm under år 2000.
Så här såg instrumenten ut i de Gripen-plan som levererades på 2000-talet. Här handlar det om avancerad visning av mångdimensionellt data. Alla mekaniska flyginstrument (grundinstrumenteringen, skämtsamt kallade ”järninstrumenten”) är borta och visas istället elektroniskt på den vänstra skärmen. Mittskärmen visar en syntetisk karta över området med överlagrad taktisk information. Skärmen till höger visar sensorbilder tex från radar, FLIR och vapensensorer.
Innanför vindrutan sitter siktlinjeindikatorn (HUD) som visar piloten information som kan relateras 1:1 med den verkliga omvärlden. Piloten behöver inte heller titta ner i kabinen för att få denna information. De lutande linjerna visar konsthorisonten (jämför med molnen) och stigningsvinkeln (du ser planet stiga +18°), mittskalan är kompassriktningen (76°), högerskalan är höjden (10.750 meter), vänsterskalan är machtalet (0,92) osv.
Skulle planet förlora all växelspänning så vissa datorsystem måste slås av, bland annat datorgrafiken, innehåller bildskärmarna egen nöd-elektronik som autonomt kan generera presentation för grundinstrumenteringen baserat på “direktdata” till indikatorn. Instrumenteringen kan visas på valfri bildskärm, så två av dem, vilka som helst, kan gå sönder och piloten ska ändå kunna flyga hem.
Flygindikator: Piloten har tre bildskärmar till sin hjälp i striden. Den längst till vänster är flygindikatorn, som visar de instrument som behövs för normal flygning. I fältet COMMUNICATION visas de radiokanaler som används. Det stora runda fältet är konsthorisonten som visar planets lutning och stigning. Till vänster om denna fartskalan (600 knop) med inlagt machtal (M 0,92) och till höger höjdmätaren (1750 fot). Staplarna: α visar anfallsvinkel (vinkeln mellan den riktning flygplanet rör sig i och vingplanet), G: lastfaktor (”G-kraften”), THR: Thrust (gaspådraget), FUEL: bränsle.
Taktisk indikator: En syntetisk karta med inlagda symboler. Den gröna triangeln längst ned är vi själva och den gröna sektorn är möjligt skjutområde. Den gröna triangeln märkt ”8” är vår nyligen avfyrade robot. De gula objekten är fienden och deras skjutområde. Det ljusblå strecket är konsthorisonten. Den har inget med taktiken att göra. Märkningen ”A 10,7” betyder Altitude 10.700 meter.
Målindikator: En översikt över stridssituationen med samma symbolik som på den taktiska indikatorn. Pilen på den krökta skalan vid 076 visar kompassriktningen. Överst syns samma sak, sett från sidan. Det gula objektet märkt ”11” är en fienderobot. Det ljusblå strecket är konsthorisonten. Den är så viktig att den finns även på denna skärm.
Radar
Ericsson Microwave GMAv PS-05/A dopplerradar för målsökning och -följning (lookdown/shootdown).
Så här ser radarantennen ut. Det är ingen parabol, utan en platt, sk slitsantenn som sveps elektroniskt. Beklagar den dåliga bildkvaliteten.
Radarelektroniken från Ericsson består av sådana här moduler, som skjuts in i planet.
Elektroniska motmedel
Radarvarnare, radarmotmedel från svenska CelsiusTech, bland dem chaff (radarstörande metallremsor) och värmefacklor, släpad motmedelsrobot för radar och radarstörning.
Läs mer
Skaffa boken ”Faktaboken om Gripen” (ISBN 91-630-7217-3), utgiven av Industrigruppen JAS AB.
Motorn visas här: https://www.teknikaliteter.se/2017/11/22/reaktionsmotor-12-bade-vacker-och-stark/
Ordlista – elektronisk (och annan) krigföring
AMRAAM: En av de robotar som kan användas på Gripen för luftstrid. Radarmålsökande.
Attack: Air-to-ground, markanfall
AWACS: Airborne Warning And Control System, radarspaning med höghöjdsplan som också fungerar som sambandscentral. Saabs svenska Erieye är ett sådant plan.
COTS: Commercial Off The Shelf, kommersiellt tillgängliga komponenter är något militären tvingas ta till allt oftare, när budgetarna krymper.
ECCM: Electronic Counter-Countermeasures, elektroniska mot-motmedel i elektronisk krigföring, till exempel frekvenshoppande radar som inte kan störas eller bredbandiga störningar mot frekvenshoppande sändare.
ECM: Electronic Countermeasures, elektroniska motmedel i elektronisk krigföring, till exempel radarstörningar eller frekvenshoppande sändare.
EME: Electro-magetic Effects, se vidare EMI.
EMI: Electro-magnetic Interference, elektromagnetisk störning, utifrån kommande eller intern påverkan på elektroniska system.
EMP: Electro-Magnetic Pulse, pulsstörningar på elektroniska system, ofta av ganska stor amplitud, som åska, men för det mesta NEMP.
EW: Early Warning, elektroniska varningssystem av olika slag som kan varna tidigt för en fiendeattack.
EW: Electronic Warfare, elektronisk krigföring, informationskrigföring.
FLIR: Forward-looking infrared, värmekamera för flygning under natten. Visar en infraröd värmebild av området.
GPS: Global Positioning System, ett navigeringssystem för bl a flyg och sjöfart, som med hjälp av satelliter i bana runt jorden som ger mycket god precision, ner till 10 centimeter, även i höjdled.
HDD: Head-Down Display (på svenska indikator) flygplanets bildskärmar.
HOTAS: Hands On Throttle And Stick, piloten kan sikta, skjuta och flyga utan att ta händerna från gasreglage och styrspak.
HUD: Head-Up Display (på svenska siktlinjesindikatorn), ett sätt att visa alla viktiga data för en pilot (höjd, fart, fiendens position, kartbilder mm) på en genomskinlig skärm mitt framför ögonen, så han kan se ut och se instrumenten samtidigt.
IFF: Identification Friend or Foe, ett sätt att upptäcka om man ser en vän eller fiende på radarn. Normalt svarar den som bestrålas med den egna sidans radar med en kod som tolkas av målradarn, så beskjutning av egna styrkor förhindras.
ILS: Instrument Landing System, ett system för att underlätta landning, till exempel i dåligt väder eller mörker.
INS: Inertial Navigation System, tröghetsnavigering, navigering utan yttre hjälpmedel (som GPS och magnetisk kompass).
Jakt: Air-to-air, luftstrid
Maverick: En av de robotar som kan användas på Gripen för markanfall.
NEMP: Nuclear Electro Magnetic Pulse, EMP som härrör från en kärnsprängning, med förmåga att slå ut olika elektroniska system.
NWE: Nuclear Weapons Effects, effekter av kärnvapen, såsom tryckvåg, termisk strålning, neutron- och gammastrålning, samt NEMP. Neutronstrålning och kosmisk strålning kan bl a radera halvledarminnen.
NVIS: Night Vision, siktmedel och kikare med ljusförstärkare.
Pod: Tillbehörsbehållare som hängs under vingen. Kan innehålla kanon, bomb, extra bränsle eller FLIR-utrustning.
RWR: Radar Warning Receiver, radarmottagare som kan känna fienderadar och också identifiera typ av sändare, riktning mm
SAR: Synthetic Aperture Radar, en radar med syntetisk antenn, en antenn som sätts samman av en matris av små antenner och samtidigt kan skicka ut strålar åt valfritt håll, flera på en gång, och följa flera mål, samtidigt som den sveper av omgivningarna. Antennen behöver inte vara rörlig rent mekaniskt utan strålarna dirigeras elektroniskt. Reaktionstiden blir kort och noggrannheten stor.
Sidewinder: En av de robotar som kan användas på Gripen för luftstrid. Värmesökande.
Tempest: Standard för provning av tålighet mot NEMP.
