Försvarets Radioanstalt har ett alldeles häpnadsväckande museum i sina lokaler på Lovön. Men det är inte så lätt att bli insläppt. Därför ska du få följa med oss på en rundtur bland en rad högklassiga exponat.
Artikeln är inte helt ny, men med tanke på hur hotfull situationen är i vår omvärld är den ändå viktig. Inte bara för de angrepp vi kan riskera från ”tredje land” utan också för de ständiga konspirationsteorier som riktas mot FRA.

Museets G-skrivare är fullt utrustad och i fungerande skick, naturligtvis erövrad efter kriget. Just denna maskin användes på FRA för hemlig kommunikation alldeles efter andra världskriget eftersom det var den maskin man kände till bäst och hade fullt förtroende för ”om den användes på rätt sätt” inflikar historikern. Som synes har den tio kodhjul (längst bak) och den skriver ut på remsa, inte på hela ark. Stämgaffeln i asken till vänster används som stroboskop när man ska ställa in motorvarvtalet för att få rätt bittakt. Maskinen fungerar. Den är utrustad med stecker (korskopplingssladdar), som syns till höger.
Efter att vi lämnat ifrån oss mobiltelefon och övrig sändande utrustning i ett skåp hos vakten, blir undertecknad ledsagad av FRAs personal till ett museum utan fönster, inne i en av FRAs kontorsbyggnader. Howard Carter skulle inte ha kunnat imponeras mer när han såg rikedomarna i Tutankhamons grav än vad undertecknad kände inför detta museum. Museet är tyvärr inte avsett för allmänheten och bland de krav som måste uppfyllas för att man ska få besöka det är att det ”man i sin yrkesutövning på något sätt har med FRAs verksamhet att göra”. Vi känner oss därför hedrade av att få FRAs egen historiker Jan-Olof Grahn som guide.

FRAs historiker Jan-Olof Grahn har forskat i signalunderrättelsetjänstens historia.
Jan-Olof börjar med lite förhistoria:
– Den svenska signalspaningen började under första världskriget med en officer vid namn Gösta Frisell. Tyskland och Tsarryssland var i krig med varandra. Sverige var neutralt men hade goda relationer med den tyska sidan. Svenska UD fick en intressant förfrågan av tyskarna. Det fanns bara en rysk kabelförbindelse med omvärlden kvar, från huvudstaden Petrograd, via Stockholm och Danmark, ut i världen. Tyskarna ville göra en deal. Man hade tillgång till den ryska diplomatiska kodboken och föreslog att om Tyskland fick kopior på den ryska teleprintertrafiken skulle Sverige i gengäld få tillbaka klartexten.
Det var intressant eftersom Ryssland ansågs som ovänligt sinnat. Sverige accepterade och Generalstaben fick en avledning av all trafik som passerade. Man träffade en uppgörelse med tyska UDs ”Chiffrierbureau” om att i största hemlighet skicka ned sagde, ryskkunnige Frisell till Berlin 1915. Frisell fick en tysk skenidentitet med namnet Gustav Frisen och fick tyska identitetspapper och pass. Frisell/Frisen fick de svenska telegrammen via kurirpost och skickade tillbaka klartexten. Frisell/Frisen smugglade visserligen hem en avskrift av kodboken till Sverige, men Sverige höll överenskommelsen och fortsatte att skicka telegrammen till Tyskland.
Gösta Frisell levde till 1976, men avslöjade aldrig något om denna trafik under de 50 år som sekretessen gällde. Ingen övrig dokumentation finns, varken om det regeringsbeslut som bör ha föregått trafiken, och heller inga instruktioner till Generalstaben eller till Telegrafverket. Ändå finns det 100.000 telegram att läsa idag.
De tyska hyrda förbindelserna
Jan-Olof fortsätter med andra världskriget.
– Tyskland ockuperade Norge år 1940 och behövde kommunikation med hemlandet. Alla de norska telexlinjerna gick genom Sverige i form av hyrda förbindelser. Tyskland bad hövligt det neutrala Sverige att få använda ledningarna för trafik hem och fick tillåtelse, efter mycket symboliskt svenskt gnyende.
Chefen för Försvarsstabens signaltjänstavdelning Erik Anderberg uttalade sig om möjligheten till signalspaning: ”Protestera av bara fan, men tacka Gud för möjligheten.” Anderberg bedrev redan 1930 utbildning i militär kryptoforcering och uppsaliensaren Arne Beurling var en av hans första elever. Anderberg sade själv: ”En av mina elever, Beurling, visar gott anlag för denna verksamhet.” Anderberg var mycket förutseende och ansåg att forcering borde bedrivas av matematiker, inte av officerare.
Arne Beurling, matematiker från Uppsala, anställdes vid Försvarsstaben och fick arbeta som forcör i lokalerna på Lidingö, där alla de tyska ledningarna avlyssnades. Beurling knäckte själv den tyska G-skrivaren och konstruerade en logisk kopia av maskinen. Detta gjorde forceringen till en industriprocess i och med att hans kopior, ”appar”, masstillverkades och fick forcera i stora antal.
Kort om G-skrivaren
Det fanns två huvudsakliga skrivande kryptomaskiner under kriget, G-skrivaren (Siemens & Halske T52, Geheimschreiber) och Lorenz SZ40 (Schlüsselzusatz). Engelsmännen hade sin egen TypeX, som dock aldrig tros ha forcerats. Den dominerande manuella maskinen var givetvis Enigma, som det gjordes cirka 100.000 exemplar av, i en mängd olika modeller. Av G-skrivaren gjordes endast cirka 1000 exemplar. Funktionen var ganska lik den hos Lorenz som britterna hade att forcera, men de båda gav helt olika krypton.
Var Beurlings seger större än Bletchly Parks? Det måste man säga. Sverige hade inget utbyte med britterna rörande signalspaning under kriget, så Beurling fick jobba ensam. Ändå knäckte han G-skrivaren på bara två veckor år 1940. Britterna tog ungefär två år på sig för att åstadkomma ungefär samma sak. Men det svenska underlaget var bättre i och med att vi hade trådtrafik.

FRA lät omkring år 1940 LM Ericsson i hemlighet bygga logiska kopior av G-skrivaren efter ritningar av Arne Beurling. Beurling kallade apparaterna för ”appar” (app är alltså inget nytt). Som synes har även appen tio kodhjul och härvan av sladdkopplingar motsvaras av härvan av ”stecker” på den tyska G-skrivaren. Appen är bara en omkodare och kräver en extern teleprinter för in- och utmatning och blir då en motsvarighet till G-skrivaren. Likheterna mellan de båda inskränker sig till kodhjulen och stecker (korskopplingssladdarna). I övrigt ser de helt olika ut och det beror främst på att Beurling aldrig hade sett en G-skrivare och att det aldrig fanns någon ambition att göra en exakt kopia.
Under FRAs högtrafiktid 1942 fanns det 32 appar i samtidig drift. Tyskarna hyrde ett helt knippe kabelförbindelser genom Sverige och den svenska ambitionen var att avlyssna samtliga. Kablarna gick inte bara till Norge utan även till den tyska legationen i Stockholm, till legationen i Helsingfors och till tyska trupper i Finland. De 32 maskinerna vid Karlaplan 4 bullrade väldigt under drift och hade därför ett eget maskinrum. En av de nyanställda hade kommit in i maskinrummet och sett ett flott porträtt av Adolf Hitler hängande på väggen och chockerats av detta. Under porträttet fanns dock en skylt med liten stil: ”Führern, vår arbetsgivare”.

FRA avlyssnade trafik mellan tyska lorenzmaskiner både på kabel från Norge och på kortvågen. Det var så lite trafik att man bara byggde en manuell maskin för att forcera koden, den så kallade cykelkedjemaskinen. Lorenz hade 12 kodhjul och FRAs maskin har 12 cykelkedjor. När man väl hade löst dagens nyckel, det som engelsmännen gjorde med Colossus, kunde man veva fram klartexten med cykelkedjorna.
Dagens nyckel
Inga telegram kunde forceras utan dagens nyckel. Det gjordes normalt genom att man fick tag i ett antal upprepningar av telegram med samma kryptologiska startpunkt, så att man hade en parallellavveckling av trafiken. På så sätt kunde man rekonstruera inställningarna, hjulinställningar och stecker. Det var ingen maskin som gjorde det, utan det handlade om rent tankearbete.
Anledningen till att man fick parallella meddelanden var tysk felanvändning av G-skrivaren. Det vanligaste var att man fick en störning i överföringen och då kom sändare och mottagare ur fas. Mottagaren kunde hamna ett steg längre fram i kryptot än sändaren. Då ska man välja en ny, gemensam startpunkt framåt i kryptonyckeln. Men det är besvärligare än att bara börja om vid dagens ursprungliga startpunkt. För varje gång man startade om, erhölls ett nytt, parallellt meddelande, säger Jan Olof.
Matematiker på FRA löste även lorenzchiffret, det som britterna kallade Tunny och knäckte med Colossus. FRA hade dock väldigt lite lorenztrafik att arbeta med. Tyskarna blev varse den svenska verksamheten genom en läcka på försvarsstaben och började anstränga sig att koppla trafiken runt omkring Sverige, genom Baltikum till Finland och genom Danmark till Norge.
Krypterings- och forceringsmaskiner

Den ryska kryptoapparaten Fialka M-125 (Pensé, blomman) från kalla krigets dagar, inköpt som surplus. Apparaten är baserad på 10 stycken 30-ställiga rotorer och har kyrilliskt-latinskt-östeuropeiskt tangentbord, uppenbarligen en maskin för hela Warszawapakten. Längst bort i bilden syns nätaggregatet.

Museets vägg med enigmor är mycket imponerande och betydligt finare än samlingen på Bletchley Park. FRA har alla möjliga varianter, 3-rotors, 4-rotors, med och utan stecker och med och utan spegel. Dessutom har man fler maskiner än de sju som visas. Tyska armén, Luftwaffe, marinen och SS hade olika varianter Alla maskinerna är i skick som nya, har batterier och kan användas. Endast en tidigare ägare. Man kan till exempel få se en raritet, en Enigma för svenskt bruk med ÅÄÖ på tangentbordet, dock tillverkad före tiden med stecker. Generalstaben utvärderade Enigma på 1920-talet, men den kom aldrig till användning. Detta är den största samling undertecknad sett och varje maskin är säkert värd en miljon.

Svensken Damms krypterare Damm 211 från 1930, en konkurrent till Scherbius Enigma. Arvid Gerhard Damm grundade företaget AB Cryptoteknik i Stockholm år 1920, vilket senare togs över av den ryskfödde svensken och KTH-studenten Boris Hagelin, som flyttade företaget till Schweiz 1952. På en hylla överst (ej i bild) står fyra stycken av Boris Hagelins krypterare, som är betydligt kompaktare än de tyska enigmorna. Sverige var en ledande nation på kryptomaskiner och världens största leverantör under 1930-talet. Hagelins M-209 tillverkades i hundratusental på licens för amerikanska armén. Den användes på allvar under andra världskriget, inte bara av USA, utan även hos svenska UD.
Lyssnarstationer

En typisk lyssnarstation från andra världskriget. FRA hade de bästa kortvågsmottagare som gick att få, till exempel National Company, Inc. NC-100 (nederst tv). Frekvensdriften var ett problem, som åtgärdades med kalibratorer (K). Dessutom visas tidstypiska blanketter för redovisning av telegram, trafik och en blankett för nätstrukturen, alltså radiosambandets utseende (den avspanades stationer och understationer) samt pejlbäringar, en radiospanares huvudverktyg. Längst till höger står en telegrafnyckel som användes vid kommunikation med pejlingspersonalen.

Radiopejlutrustning tillverkad av Telefunken på 1960-talet, som användes tillsammans med lyssnarstationen ovan. Man ställde in en frekvens att avlyssna och på oscilloskopet i den runda rutan mitt på bordet kunde man se bäringen till sändaren. FRA hade dock ingen bra radiopejl under andra världskriget, men kunde läsa telegrammens innehåll så väl att man kunde se sändarens belägenhet ändå. På sidan av apparaten sitter en karta med röda trådar som visar principen för krysspejling.

TES betyder teknisk signalspaning och bilden visar en radarspaningsstation. Man var medveten om radar under andra världskriget, men kunde inte spana mot den förrän efter kriget. Spaningen gick ut på att dels upptäcka radarerna och dels höra styrsignaler för V2-raketer, eftersom Peenemünde m fl baser var i ryska händer strax efter kriget. Dessutom jagade FRA och FOA styrsignaler från ryska robotskjutningar från estniska Dagö. FRA satte upp en kedja av fasta lyssningsplatser, som den här visade, utefter hela kustbandet, och utrustade år 1947 en Junkers B3a och olika fartyg med spaningsutrustning. Pulserna kunde mätas på oscilloskop med mikrosekundupplösning och sedan fotograferas av.

Signalspaning är inte alltid så hälsosamt. Bilden visar den utrustning som plockades upp ur Östersjön från den DC-3:a som sköts ned av Sovjet 1952. Det mesta är korroderat efter 60 år på havsbotten. Notera specifikationerna för mottagaren APR-5A längst till vänster. Högklassig amerikansk militärsurplus. Den går till 6 GHz (enligt FOI ända upp till 10 GHz, då 10 GHz-radar började komma vid denna tid). Planet var huvudsakligen ute och lyssnade på sovjetisk radar. Impulsoscillografen (oscilloskop) AN/APA-11 uppe till höger användes för att se radarpulsernas utseende för att kunna bestämma typ av radar och radarindivid.
Man sägs dock inte ha hört särskilt mycket sovjetisk flygradiokommunikation. Apparaten längst till höger är (var!) en trådspelare från Webster Chicago på vilken man spelade in uppsnappat ljud, men tyvärr bestod inspelningstråden av rent järn och den har rostat bort för länge sedan. Annars kunde man faktiskt ha haft kvar de allra sista radiokonversationerna.
Själva DC-3:an står idag på Flygvapenmuseet.i Linköping.
Annan utrustning

Om man bortser från Edisons diktafon för vaxrullar var enda sättet att spara ljud från exempelvis en kortvågsmottagare att gravera det på lackskivor, fram till ungefär år 1945 när trådspelarna gjorde sitt intåg. Detta graververk, avsett för att lagra ljud för senare analys, är från omkring 1940.
Uppsnappat telegram

Operation Büffel Bewegung vare en serie tyska taktiska reträtter vid den ryska fronten i Sovjet under mars 1943, efter slaget om Stalingrad i avsikt att förkorta östfronten och få loss förband till andra uppgifter. Reträtter var inte Hitlers stora grej, och han skickade ut detaljerade personliga order om hur det skulle göras. Telegrammet forcerades i Sverige två veckor innan operationen skulle äga rum.
– Telegrammet inleds med orden ”Förstöres efter genomläsning” men vi har en kopia kvar, säger Jan-Olof knipslugt.
Telegrammet fortsätter:
”Vid utrymningen får varken vapen, fordon eller redskap falla oförstörda i fiendens händer. Det måste alltid finnas tid att förstöra dem. Ryssarna har visat oss detta. Det får ej förekomma att fienden beskjuter oss med våra egna vapen och ammunition eller förföljer oss med våra egna fordon…”
Framtiden
– Varför inrättades museet, frågar vi?
– I huvudsak för att ge vår egen personal en historisk bakgrund till verksamheten, för att hålla kontakten med pensionärer och andra och i tredje hand för att utomstående ska kunna hålla kontakten med FRA och få mera kunskap om det förflutna. Museet hyser många hundra olika föremål, avslutar Jan-Olof Grahn.
FRA vill gärna kunna visa upp sina exponat för allmänheten i den mån det är möjligt. Det finns tankar på en ombyggnad, så att ingången till museet skulle hamna utanför FRAs område. Dessutom måste då exponaten skyddas på ett bättre sätt än idag och det är kostsamt. Enigmorna är oerhört värdefulla och man vill inte råka ut för samma enigmastölder som Bletchely Park. Fram tills dess får du sukta över dessa bilder och drömma.
Läs mer
FRAs historia under andra världskriget https://fra.se/omfra/frashistoria/merangskrivaren.4.55af049f184e92956c42b39.html
Arne Beurling: https://en.wikipedia.org/wiki/Arne_Beurling
AB Cryptoteknik, numera Crypto AG i Schweiz: https://www.crypto.ch/en
G-skrivaren: https://en.wikipedia.org/wiki/Siemens_and_Halske_T52
Catalinaaffären: https://sv.wikipedia.org/wiki/Catalinaaff%C3%A4ren
FRAs historia beskrivs i pocketboken ”Svenska kryptobedrifter” av Bengt Beckman, Albert Bonniers Förlag, 2006 (ISBN 91-0-010619-4). Den har gått ur tryck men finns på antikvariat och bibliotek. Den är själva bibeln, stundtals väldigt roligt skriven, med glimten i ögat.
Krypteringens och kodknäckarnas historia: ”Kodboken. Konsten att skapa sekretess – från det gamla Egypten till kvantkryptering”, Simon Singh, Norstedts förlag 1999, (ISBN 91-1-300708-4)
Om vikten av signalspaning i krig: ”The Searchers: How Radio Interception Changed the Course of Both World Wars” av Kenneth Macksey, Cassell Military Paperbacks, 2003 (ISBN 0-304-36651-X)