Re-mastering – när gammalt ljud blir som nytt

Skriven av

Allt finns på Internet att ladda ned idag, eller hur? Nej, faktiskt inte. Men det som inte finns kan väl köpas på CD? Inte det heller. Inte förrän det letats fram ur gömmorna och restaurerats.

Någon måste faktiskt göra grovjobbet med att flytta gamla inspelningar till digitalt medium, restaurera ljudet och ge det lämpligt format för CD- eller SACD-skivor innan vi andra kan njuta av det. När man tar gamla magnetband och pietetsfullt omvandlar dem till digitalt ljud brukar det kalla re-mastering. Det anses vara lite av svart magi, som bara görs på dyra studios i England och USA, men minsann, sker det inte i gamla Svedala också.

Här sitter Jan-Eric Persson vid sin Sony-mixer och trixar med Knud Jörgensen i ljudbearbetningsprogrammet Reaper. Han har medvetet valt en sparsamt utrustad mixer och kopplar hellre in extern utrustning än att betala för dubblering av funktioner som redan finns i hans ljudrack.

Idag är vi så väldigt bortskämda med 90 decibels signalbrusavstånd, absolut tysta mikrofoner, en dynamik som är så hög att man kan höra artisterna andas, eller knaket i strängarna alldeles innan cellon börjar ljuda. Gamla bandupptagningar hade inte den dynamiken. Eller hade de?

Vi har besökt Opus 3 Records (O3R) i Järna söder om Stockholm där Jan-Eric Persson har gjort en utmärkt överföring av en gammal jazzinspelning med den ypperlige danske pianisten Knud Jörgensen och hans Knud Jörgensen Jazz Trio, till modernt format. Knud Jörgensen var verksam största delen av sitt liv i Sverige och det var Jan-Eric som bad honom sätta samman en jazztrio för att göra en hemtrevlig inspelning. Han valde Johan Dielemans på trummor (som spelat i cirka 20 år med Monica Zetterlund) och Sture Åkerberg (samma Monica Zetterlunds framlidne man) på bas.

Knud Jörgensen (1928 – 1992), piano, https://sv.wikipedia.org/wiki/Knud_J%C3%B8rgensen

Johan Dielemans (1939 -), trummor

Sture Åkerberg (1935 – 1997), bas, http://sv.wikipedia.org/wiki/Sture_%C3%85kerberg

Inspelningen gjordes i en väldigt liten konsertsal under mars och maj 1984 och mastreringen till LP och CD gjordes i Cutting Room Mastering Studio i Sundbyberg. Vid detta tillfälle gjordes både en vinylutgåva och en cd-dito, men kvaliteten på de A/D-omvandlare som Cutting Room förfogande över då, var inte den bästa (även om det var det bästa som fanns just då). Banden har legat i Opus 3s bandlager sedan dess, men nu kände man på O3R att SACD gav så stort lyft i ljudkvalitet mot CDns 44,1 ksps, att det var dags för en nyutgåva.

Jan-Eric håller hårt i sina klenoder, bland annat denna bandkaka från 1984.

Jaja, det finns musikprover i slutet av artikeln.

Uppställning

 

Inga foton finns kvar av inspelningen, men så här såg det ut. Knud Jörgensen satt vid en öppen Bechsteinflygel och en meter från dennas centrum stod en AKG C-24 stereo rörbestyckad mikrofon. Den köptes in från Firma Harry Tellmod 1977 och används fortfarande. Vid inspelningen användes den i sin sk Blumleinkoppling där känslighetsloberna läggs som korsade “åttor”. Dess båda frontlober pekade rakt in i flygeln. Backloberna pekade mot trummorna, som stod på tre meters avstånd. På behörigt avstånd stod Sture Åkerberg med sin bas som togs upp på en Beyerdynamic M-160 bandmikrofon, som helt enkelt mixades in mitt i stereobilden.

Här användes ingen multimikrofonteknik eller mångkanalsband. Inspelningen gjordes på tvåkanals band utan brusreducering, ett bra band, tyska, fina Agfa PEM 468, via en enkel rörbestyckad mixer. All utrustning som inte behövdes, uteslöts, för att man skulle få så korta signalvägar som möjligt mellan mikrofon och band.

Någon eftermix var inte möjlig och inte heller nödvändig. Musikerna var helt enkelt skickliga nog att inte dränka varandra, utan kunde följa varandras styrkevariationer, svara på varandras improvisationer, inspirera varandra osv.

Avsikten var att dokumentera musik just när den blir till, inte något efterarbetat multispårsjobb som blir till vid ett mixerbord. “Det är så med jazz. Antingen finns den eller också finns den inte.” menar Jan-Eric.

Vad är re-mastering?

Re-mastering är mera ett tankesätt än att ge ljudet en digital genomkörare med skurborste. Just den inspelning vi ska titta på i den här artikeln har som sagt varit utgiven på CD tidigare, men det var aldrig ens frågan om att ta det gamla cd-ljudet och arbeta vidare på det utan det blev originalbandet direkt. Jan-Eric kände efter alla år att han ville ge inspelningen en gemytligare klang. Han vill gärna att det ska kännas som man satt ännu mer tillsammans med jazztrion. Samtidigt ville han förlänga efterklangen lite i den lilla konsertlokal där inspelningen gjordes för att ljudet skulle bli mera tilltalande.

Använd utrustning beskrivs detaljerat nedan, i avsnittet “Imponerande instrumentrack”.

Städa lite i basen: Med 25 års erfarenhet i ryggen menar Jan-Eric att det var lite ojämn bas mellan de olika låtarna och att denna behövde korrigeras. Det görs lätt med den parametriska equalizern, utan att det låter konstlat.

Värma upp pianot: Man ökar nivån några decibel vid pianots lägre frekvenser, 100-200 hertz och med väldigt lågt Q-värde.

Mera stänk från visparna: Johan Dielemans använder visparna flitigt och i och med att han sitter 3 meter från mikrofonen behövs ett litet lyft i toppen av spektrum, alltså de två översta oktaverna (5-10 och 10-20 kHz).

Mera efterklang: Inspelningslokalen hade ganska kort efterklang, så T. C. Electronic TC5000 har fått jobba och lägga till en efterklang på 1,2 sekunder. Det är lätt att lägga till lagom efterklang i efterhand, men det går inte att ta bort efterklang som redan finns i rummet. Det ska inte vara så mycket att man direkt kan peka på det, utan helt subtilt.

Schemat visar flera procedurer, så som de följer på varandra vid ljudbehandlingen. Allting börjar med att ljudet tas från magnetband till Reaper. Därifrån analogomvandlas det och olika effekter läggs på. De olika effekterna utförs samtidigt och mixas in i lämplig mängd i en efterföljande mixer och läggs tillbaka i Reaper igen. Nivåanpassningar utförs och ljudet rippas till en WAV-fil, som både resulterar i en backup och ett original till mastrering.

Filosofi

Re-mastering är mycket en fråga om tycke och smak, så mycket att det övergår från teknik till ren filosofi.

I systemskissen har du säkert noterat att Jan-Eric använder en yttre analog parametrisk equalizer för vissa tonhöjdsjusteringar och ett externt digitalt eko för rumsklangen. Varför det då, när det finns plugin till Reaper som gör det lika bra? Jan-Eric är av den uppfattningen att det blir “bättre” så. Musiker han haft kontakt med tycker ibland att klangen påverkas felaktigt om instrumenten behandlats med en digital plugin.

Det finns inga tekniska bevis för att en analog equalizer skulle vara bättre eller annorlunda än en digital plugin, och så länge det är så hamnar även detta under avdelningen filosofi.

Sta-Level-kompressorn är en kopia av ett tidigt original som funnits hos alla de stora ljudmakarna genom tiderna. Den är uppbyggd med elektronrör och huruvida detta skulle vara bättre än halvledarbestyckad apparatur kan också diskuteras. Jan-Eric känner att “[elektron]rör när de används på rätt sätt, har en “karaktär” (ganska harmonisk) som passar musik mycket bra” och som utomstående kan jag bara tycka att det hela känns bra eftersom det påminner mig om fornstora dar som radioamatör. Jan-Eric kan inte heller säga varför elektronrör är bättre. Gängse legender säger ju att elektronrör skulle klippa mjukare när man styr ut hårt, men vem i all sin dar skulle driva sina kretsar till klippning? Inte ett ljudproffs, iallafall.

Men Jan-Eric är inte så dum att han bara låter sin egen filosofi styra. Han brukar låna ut sina mixar till en ljudteknikern Thomas Eberger på Stockholm Mastering för att få en annan bedömning, en sk “second opinion”, från någon som inte är färgad av hans egna idéer och tankar, innan han går till pressning.

Icke-filosofi

Just här var valet av utrustning och tonkurvor enkelt, eftersom Jan-Eric hade varit med i “båda ändar”, men för en som försöker digitalisera äldre grammofonskivor där ljudband saknas, finns det en oherrans massa val att göra, helt bortsett från typ av pickup och spårvinkel. I stort sett vartenda skivbolag från 1925 och framåt hade sin egen tonkurva (exempel: AES, EMI 78, Decca FFRR Micro/78/LP, Columbia 78/LP, RCA Victor 1938 och 1947) och vi ska enbart vara glada för att RIAA, faktiskt så sent som på 1950-talet, blev världsstandard och fortlevde.

Det var ungefär som amerikanska filmbolag som ju alla hade sin tillhörande kedja biografer (syndicated) som bara visade “deras” filmer med den teknik de erbjöd i form av brännvidder, anamorf bildkomprimering, panavision och allt vad det hette och tillhörande ljudsystem på skivor, ljudspår eller perforerad magnetfilm.

Bandförvaring

Under de 25 år bandet fått ligga till sig har det förvarats i en helt vanlig källare i rumstemperatur. Anledningen till att O3R använder Agfa-band och inte till exempel Ampex, är att Agfa och BASF alltid har hållit hög arkivbeständighet och att kopieringseffekten (för- och eftereko) mellan bandlagren är minimal. Det är en irriterande effekt hos vissa amerikanska och japanska band. De sistnämnda tål visserligen 2–3 dB högre inspelningsnivå, men får man samtidigt 7–8 dB högre kopieringseffekt är detta tämligen meningslöst.

Ampex studioband med det fina namnet Grand Master var ett av de bandfabrikat som drabbades av ytsläpp, så att magnetskiktet lossande och antingen satte sig på alla bandförare och rullar, eller på baksidan av nästkommande bandvarv. Det var inte bara gamla, långtidslagrade band som drabbades av detta, utan det kunde även ske med nya band. När tonhuvudena kläggar igen av stora valkar med magnetmaterial blir det drop-out, diskantbortfall och signalförluster för att bandet inte längre ligger an mot tonhuvudets framsida optimalt. Då måste man tvätta bandspelaren väldigt ofta. Den slutliga lösningen på detta blev att baka bandet så att bindemedlet fräschades upp och åter grep tag i magnetmaterialet. Det sker genom att bandet läggs i en ugn i 54 grader Celsius i 16 timmar. Ampex tog patent på den metoden 1993. Sony valde en annan metod, nämligen att köra bandet i mikrovågsugn på låg effekt i ett par minuter.

Agfa PEM 468 drabbades dock aldrig av detta fenomen, utan är lika fräscha idag som på åttiotalet. Skarvtejpen som användes till att skarva band och gultejp är lika fräsch idag som när den engång tejpades. Det är tysk kvalitet.

Bandspelaren

Innan man lägger på något band över huvud taget måste tonhuvudena tvättas rena med sprit och avmagnetiseras. Därefter gör man en justering av tonhuvudenas azimutvinkel.

Technics RS-1500U var en remarkabel produkt för sin tid (1977). Den har en stor kapstanrulle med dubbla mottrycksrullar, med kristallstyrda motorer, i en tid när de flesta bandspelare hade asynkronmotorer, bortsett från Revox A-77, förståss. Det mekaniska räkneverket räknade minuter och sekunder och inte “fnyrkler” som andra bandspelare (däribland oturligtvis Revox A-77).

Den har tre motorer som driver bandrullar och kapstan direkt utan gummiremmar. Bandtypen är kvarttum och bandföringen är helt annorlunda än allt annat på marknaden då. Bandet gör en U-formad böj runt en rulle och alla bandförare och drivrullar sitter uppe mellan bandrullarna. Kapstanrullen är 3,4 centimeter i diameter och har en mottrycksrulle på var sida och sitter alldeles ovanför modulen med tonhuvuden.

Idén med två mottrycksrullar i princip på var sin sida om en kort bandslinga ger bandmatningen utmärkt mekanisk isolation från variationer i bandspänningen från förrådsrullarna. Technics kallade det för Isolated Loop (isolerad slinga, fast det egentligen var Scotch/3M som hittade på “Omega Loop”) och mekanismen ser till att bandspänningen i slingan bibehålls vid 80 gram. Detta resulterar i väldigt lågt svaj, bra bandanliggning, minskade longitudinella variationer och därmed bra brustrumpet (den “kjol” av brus som alltid uppstår kring en ren ton som spelas av från ett band där bandhastigheten inte är absolut konstant).

I standardutförande har den här bandspelaren bara NAB-korrektion på tonkurvan, men Jan-Eric har modifierat den så att den är omkopplingsbar till även till CCIR-standard eftersom detta utnyttjar bandet bättre vid högre hastigheter. NAB använder samma korrektionskurva vid både 19 och 38 cm/s vilket får bandet att brusa mer vid högre hastigheter, medan CCIR tar hänsyn till detta. Bandet “tål” mycket mera diskant vid högre hastigheter och det utnyttjar CCIR-standarden.

Som du ser har upptagningsrullen ett lager band innerst, åtskilt av gultape. Det är kalibreringsbandet. Man börjar normalt alla studioinspelningar med att spela in en tonsekvens med 40 Hz, 1, 10 och 15 kHz sinusvåg och när man spelar av på en annan bandspelare justerar man tonhuvudets azimutvinkel så att vågorna från de båda kanalerna ligger exakt i fas. Gör man inte detta finns det risk för diskantförluster.

Som du också ser, sitter det en tejpbit över brytarna Rec Mode. Det ska inte spelas in något på den här bandspelaren!

Tonhuvudena sitter på båda sidor om tonhuvudsmodulen. Tvåspårsmodellen har extra 4-språshuvuden på andra sidan för att kunna använda båda typerna av band.

Alla tre motorerna är borstlösa likströmsmotorer som når 38 cm/s på bara 0,7 sekunder. Dessutom är kapstanmotorn kristallstyrd med hjälp av en faslåst slinga (PLL).

Ljudkretsarna håller motsvarande höga klass. Så är till exempel inspelningsförstärkaren linjär upp till +25 dB över noll VU.

Liemannen tar för sig av ljudet

Jan-Eric redigerar allt ljud med programmet Reaper. Det är ett “olåst” program, som inte ställer krav på någon särskild maskinvara. Reaper säljs med ett antal plugins, såsom efterklang, filter, kompressorer och intressant nog även autotune, som man kan använda om sångaren sjunger falskt (Flitigt använt i schlagervärlden idag. Autotune är värd en hel artikel i sig.). Men dem vill Jan-Eric som tidigare nämnt inte använda sig av annat än i testsyfte. Autotune är helt förbjuden. Han gör hellre om en tagning än att försöka trixa efteråt. Dessutom använder han sig bara av musiker som faktiskt kan spela, och sångare som besitter alldeles äkta talang.

Reaper använder han bara som redigeringsverktyg och för att lägga upp alla kanaler vid mångkanalinspelningar. Vad som i stort sett sker är att den insamplade ljudfilen från bandspelaren läggs över på en enda lång WAV-fil som presseriet Stockholm Mastering kan göra en Red Book CD av.

Den enda redigeringsåtgärd som i princip sker i Reaper är in- och uttoningar mellan styckena, och normalisering mellan spåren.

Arbete i Reaper. De två översta spåren (Analogue Transfer L-R) är inkommande rå-ljud från bandet. Det är ingalunda i synk med de två nedre, utgående spåren (Stereo Master L-R). Vad vi ser är bara en lagringsplats, inte en multispårsinspelning. Den röda symbolen för uttoning i slutet av den grå ljudbiten är den enda redigering som görs, eftersom spåret måste tonas ut till absolut tystnad innan magnetbandet övergår i gultejp. Annars skulle det bli ett abrupt slut på bruset. På samma sätt tonar man in i början av nästa stycke, men den intoningen är så kort att den knappt syns.

Uttoningen görs inte “hårt” i ljudet utan läggs på som en funktion, så man kan ångra sig och göra om ifall det skulle behövas. Uttoningen utförs först när ljudet rippas, eller renderas, som en utfil.

Så här ser ljudspåret för hela skivan ut. Det är sju låtar.

När Jan-Eric är nöjd med in- och uttoningarna rippar han allt som en enda WAV-fil med 88,2 ksps och 24 bitars upplösning, tar med sig hårddisken och åker till Stockholm Mastering. I mastreringsen tilförs ljudfilen också en del metadata (PQ-koder) i form av start- och sluttider, paustider och cd-text. Man skulle kunna hålla ännu högre samplingsfrekvenser, men han anser att en övre gränsfrekvens på 44 kHz får räcka eftersom problemet med grupplöptidsfel är förskjutet så långt upp i spektrum att det är ointressant.

Imponerande instrumentrack

(Klicka för en förstoring. Där finns också hänvisningssiffror.)

Har man nu väl bestämt sig för att använda analoga, externa ljudbehandlingsenheter istället för digitala plugins, gäller det att skaffa sig ett ordentligt förråd av dem, och det är just vad O3R har gjort. Instrumenteringen består i huvudsak av olika equalizers med olika egenskaper, kompressorer och efterklangsenheter.

Överst finner vi kompressorn Sta-Level (1) som är en modern, exakt kopia av en kompressor för radiostationsbruk från femtiotalet, givetvis utrustad med elektronrör, riktiga Wima-kondensatorer och transformatorer i gammaldags snitt. Den fanns på många radiostationer, bland annat ombord på Radio Nords fartyg Bon Jour. Den ger en “varm” klang och används företrädesvis för sång.

T. C. Electronic N 5000 (2) är en elektronisk efterklangsenhet med stora reglermöjligheter, där man kan ändra på första, andra och tredje reflexen.

Spektrumanalysatorn (3) Samson D-1500 är användbar för att se hur spektrum ser ut, särskilt då Jan-Eric även ägnar sig åt undervisning. Man vill kunna visa var i spektrum olika instrument och deras övertoner befinner sig, eftersom det ger ledtrådar hur man kan påverka dem klangmässigt. I vanlig musik ligger nivåtopparna alltid mellan 300 och upp till 1000 hertz, och sluttar nedåt åt båda hållen. Akustisk musik ser definitivt ut som ett berg med en topp i mitten, medan orgelmusik ger toppar långt ned i basen vid 31 hertz. Det finns inget särskilt spektralt utseende som man bör sträva efter vid musikinspelning utan analysatorn är som mest användbar till att upptäcka underligheter som kan ställa till problem senare i ljudkedjan, särskilt med hjälp av toppvärdeslåsningen.

Härnäst den enklare kompressorn DC-2 från Toft Audio Designs (4).

Under denna finner vi en Dolby-enhet (5) med både Dolby A och Dolby SR, en modell 363 från Dolby Laboratories. Den används huvudsakligen för brusdämpning på magnetband. Dolby A var den ursprungliga metoden, som uppfanns 1966. Den går ut på att ljudet delas in i fyra fasta frekvensband och utsätts för olika mycket kompression, beroende på dess nivå. Vid högre frekvenser görs kompressionen hårdare, eftersom bandbruset är mest besvärande där. När ljudet dekomprimeras vid avspelningen, reduceras effekten av bandbruset i samma mån som ljudet ursprungligen komprimerades. Dolby SR betyder Spectral Recording och är betydligt mera avancerat. Metoden kom 1986 och fungerar genom att dela in signalen i flera frekvensband och justera dessa dynamiskt efter musikens spektrala innehåll och utnyttja maximal komprimering hela tiden. Med hjälp av detta kan man uppnå ungefär 25 dB brusdämpning i det övre frekvensområdet. Instrumentet har två utbytbara processorkassetter. Ursprungligen såldes det bara med Dolby A, men senare kom en uppgradering som även innehöll Dolby SR.

Nummer (6) är en patch-bay, eller omkopplingsenhet där man kan koppla om signalvägen mellan de olika enheterna i racken med korta ledningar, sk patchar. Den vanligaste formen är utan tvivel kvarttums telefonpluggar, men här används den mindre Bantam-kontakten 4,4 mm (0,173 tum!).

I botten (7) hittar vi redigeringsdatorns (14) externa “ljudkort”, dubbla A/D-D/A-omvandlare av typen Fireface 800 från RME med 8 in- och 8-utkanaler vardera, anslutna till datorn via Firewire. De klarar 192 kilosample per sekund, även om Jan-Eric normalt nöjer sig med 88,2 ksps. In- och utgångarna sitter bakpå lådan, men den nedre delen av instrumentet har dessutom 4 balanserade ingångar, om man skulle råka få slut på ingångskontakter.

Överst i nästa del hittar vi en parametrisk equalizer av typen GML 8200 (8) byggd av amerikanen George Massenberg, som kan anses vara den som “uppfann” den parametriska equalizern. Massenberg har varit med och spelat in Little Feet, Earth, Wind and Fire, Dolly Parton, Billy Joel med flera. Enheten delar in ljudet i fem frekvensband där bandgränserna är ställbara, liksom Q-värdet och givetvis förstärkningen inom bandet. Enheten fungerar långt ovanför det hörbara området, uppåt 26 kHz vilket medger att man skapar frekvenskurvor som rundar av snyggt uppåt (“lite mera stänk från visparna”), utan att för den skull få bandgränsrippel som man annars kan få med ett digitalt filter som kapar tvärt vid 22 kHz. Kanske. Det här är väldigt mycket tycke och smak.

Under denna, sitter en kompressor från Allan Smart (9), en modern kompressorkonstruktion som Jan-Eric gärna använder till den stereomikrofon han sätter alldeles ovanför trummorna. Denna enhet är alltså bra på att hantera trummans snabba transienter.

Under denna hittar vi en goding (10), nämligen Universal Audios klassiska kompressormodell 1176. Den har 50-60 år på nacken men är fortfarande en utsökt limiter-kompressor. Den fungerar bra med allt från bas till sång.

Enheterna (11) och (12) är rena kloner av 1176:an gjorda av andra företag, uppenbarligen en framgångsrik konstruktion, om än med annorlunda frontpaneler. Den övre (11) kommer från Ohm Audio Design, medan den undre kommer från S9S Audio. Tittar du närmare ser du att det är exakt samma reglage och instrumentering på alla tre enheter, bara med like olika stil och årsmodell. Undertecknad uppskattar dock ursprunget (10) mest eftersom den har en fantastisk, lila kontrollampa med äkta glödlampa inuti.

Allra längst ned (13) finns anslutningar för inkommande, balanserad matning och just för den här re-mastering-operationen är det bandspelaren som är ansluten med de svarta och röda sladdarna.

På toppen står själva redigeringsdatorn (14) som kör programmet Reaper. Den har två bildskärmar och just denna del av arbetsytan visar inställningarna för “ljudkortet” (7) Fireface. Som du ser är bara två av ingångarna uppdragna, eftersom källan är vanligt tvåkanaligt ljudband. Den andra bildskärmen står på arbetsbordet, vid huvudmixern (ej i bild). Den lilla mixern (15) används inte för tillfället.

Nu har det varit väldigt mycket tyckande och kännande i denna beskrivning, man varför skulle det vara “bättre” med analoga ljudgrejor? Kan det vara så att människan känner sig mera hemtam med ordentliga knappar som man kan lägga händerna på och vrida, om än aldrig så lite, för att tillfredsställa något audiofilt behov? Framför allt ett behov man är van vid att tillfredsställa på detta sätt. Igenkänning = bra?

 

Var vi ser på den mycket imponerande instrumentracken, står alla VU-metrar still på noll dB. Det kan tyckas lite ovanligt, men det beror på att allting med mätare är kompressorer och mätaren visar hur mycket utrustningen komprimerar. När bilden tas har utrustningen ingen signal och komprimerar alltså inget. Noll dB betyder 1-till-1-förstärkning. När komprimeringen börjar, kommer mätaren att svänga nedåt, mot negativa tal.

Brusreducering, behövs det?

Om inte det gamla ljudet har rent historiskt intresse, som till exempel de gamla stenkakor med Caruso som nyligen återutgavs, så brukar man sällan re-mastra band som är så brusiga att någon brusreducering behövs. Undertecknad har själv “återutgivit” stenkakor och kan av erfarenhet säga att är stenkakorna i skick som nya och man tvättar dem och hittar rätt pickup (rätt nåltryck, etc) kan ljudkvaliteten redan från början vara mycket bra och bruset osedvanligt lågt.

Analoga band presterar en hel del. Trots att vi numera är omgivna av digitala medier finns det mycket potential kvar i det analoga. Banden fungerar inte som den Red Book CD som är gängse idag, som innebär att vid 22 kHz dyker tonkurvan rakt ned i avgrunden. En så skarp filtergräns introducerar ett grupplöptidsfel, frekvenserna nära gränsen tar längre tid på sig att komma igenom systemet och detta orsakar ringningar. Detta förekommer inte alls på en analog bandspelare som kan nå både 25 och 30 kHz. Detsamma gäller givetvis för SACD-skivan.

Med Agfa PEM går det att nå 78–79 dB signal/brusavstånd, men rent subjektivt kan det bli ännu mer eftersom vårt hörande är så intelligent och kan urskilja signaler nere i bruset, kanske 10 dB under brusgolvet. Radioamatörer utbildar en särskild förmåga att höra saker som egentligen inte borde kunna höras, morsesignalering nere i brus och så vidare.

Faktum är att bruset är så lågt att man kan höra hur Knud Jörgensen morrar lite när han spelar, som en försiktig Errol Garner.

Analg-digital-analog-omvandling

Märkligt nog beställer en del av O3R kunder det digitala materialet graverat på vinyl. Få företag i Europa graverar vinyl nu för tiden och O3R gör ibland resor till Berlin där ett av dem finns. Här inträffar alltså det paradoxala att ljud som en gång givits ut på vinylskiva, nu hamnar på digitalt medium för att åter graveras och pressas i vinyl.

“Moderna” LP-skivor spelas av i 45 varv per minut. Det ger markant bättre ljudkvalitet än 33 v/m, 3-4 dB högre utnivåer, rakare diskantkurva och betydligt mindre distorsion i innerspår, men kortare speltid. En modern vinylutgåva brukar därför bestå av två skivor.

Varför vill kunderna ha det digitala ljudet på vinyl? Det säger att det låter renare, djupare, friare, med bättre stereoperspektiv… tja… Filosofi, igen.

Slutresultatet

 

Vad blev det av alltihop då? Det blev SACDn “Teach Me Tonight” med artikelnummer cd 8421 med utgivningsår 2010. Skivan är en SACD-CD-hybrid som kan spelas på båda typerna av spelare. Naturligtvis finns ingen multikanalinformation på originalbandet, så båda skivytorna har samma information. SACD-ytan har dock betydligt bättre frekvensområde och större digital upplösning.

1. Satin Doll (D. Ellington – B. Strayhorn) 7´05
2. Softly as in the Morning Sunrise (S. Romberg) 4´00
3. Too Late Now (B. Lane) 6´00
4. You Look Good to Me (Lefco – Wells Jr.) 5´58
5. It Might as well be Spring (R. Rogers) 7´01
6. My Heart Stood Still (R. Rogers) 5´20
7. Teach Me Tonight (M. Gene de Paul)

Inspelningsdatum, plats: 1984, Cutting Room Mastering Studio i Sundbyberg
Bandtyp: Agfa PEM 468, 38 cm/s.
Mikrofoner: AKG C-24 stereo rörbestyckad och Beyerdynamic M-160 bandmikrofon.

Bandspelare

Inspelning: Telefunken M-28 med CCIR-korrektion.
Avspelning: Technics RS-1500U med CCIR-korrektion.

Vad låter det som, när man lyssnar på slutresultatet? Trevligt. Varmt och nära, precis som det ska med en liten jazztrio. Men ta inte mina ord för det, utan lyssna själv på denna MP3-fil.

Det är första spåret, Duke Ellingtons “Satin Doll” som undertecknad med varsam hand rippat till 256 kbps. Ljudet rippades från CD-ytans 44,1 ksps, men vad spelar det för roll när det ändå ska bli till MP3? Filen är cirka 13,5 megabyte.

För att komma i stämning föreslår redaktionen på O3R att du tar in en öl till.

Läs mer

Opus 3: www.opus3records.com

Om SACD: http://en.wikipedia.org/wiki/Super_Audio_CD

Snabbdata om redigeringsprogrammet Reaper: http://en.wikipedia.org/wiki/REAPER

Produktsida: www.reaper.fm

Lite om problem med gamla ljudband: http://richardhess.com/notes/formats/magnetic-media/magnetic-tapes/analog-audio/degrading-tapes

Red Book-standarden: http://en.wikipedia.org/wiki/Red_Book_%28audio_Compact_Disc_standard%29

Du kanske behöver en nypressad 78-varvare? www.customrecords.com/index.html

Ordlista

Azimut(justering): Om inte tonhuvudets båda spalter (vänster och höger kanal) står i exakt samma vinkel vid avspelning som vid inspelning kommer de båda kanalerna att komma i ur fas till viss del och det blir besvärande vid höga frekvenser. Fasskillnaden avläses lämpligen på ett oscilloskop X-Y-kopplat för att visa lissajousfigurer, och den justeras genom att man skruvar försiktigt på en av tonhuvudets monteringsskruvar och vinklar om det lite.

Bandförare: Tape Guide, rulle eller stöd över vilket magnetband löper, med avsikt att rikta bandet i höjdled.

Bandmikrofon: En mikrofontyp baserad på et metallband som hänger spänt i fältet mellan två magnetpoler

CCIR: Comité Consultatif International pour la Radio (idag ITU-R). Tonkurva för brusreducering på magnetband. I stort sett går det ut på att enligt olika filosofier öka nivån i diskanten vid inspelning, så att man kan minska den vid avspelning och samtidigt bli av med det mest besvärande bruset, i diskanten.

Fade-out: Uttoning, att långsamt sänka ljudnivån till absolut noll, eller snarare till minus så många decibel som mediet klarar, i CD-fallet –90 dB.

Gultape: Omagnetiskt plastband (även kallat ledarband) av samma bredd som magnetband, exempelvis 1/4 tum, som skarvas in mellan olika programinslag för att få garanterad tystnad och för att utvisa mellanrummet rent visuellt. Färgen var ofta gul, men andra färger kunde förekomma.

Kapstan: Drivrulle som håller konstant varvtal och matar bandet framåt, när detta läggs an med hjälp av en mottrycksrulle av gummi.

Komprimering: En metod att öka hörbarheten på svagt ljudmaterial och samtidigt hindra starkare material från att styra över mediet genom att förändra förstärkningen vid olika in-nivåer, enligt en in-mot-utnivå-kurva. Metoden kan också användas till att ge musik i det närmaste konstant utnivå, främst avsett för bullriga lokaler eller störda radiokanaler, genom att tvinga alla nivåer upp mot noll dB. Resultatet blir ett tungt, pumpande, utslätat ljud.

Limiting: En sorts ljud-nödåtgärd för begränsning av plötsliga, höga ljudnivåer, så dessa inte styr över mediet. Limitern begränsar ljudtoppen på ett någorlunda behagligt sätt för att inte orsaka hård klippning.

NAB: National Association of Broadcasters. Tonkurva för brusreducering på magnetband. I stort sett går det ut på att enligt olika filosofier öka nivån i diskanten vid inspelning, så att man kan minska den vid avspelning och samtidigt bli av med det mest besvärande bruset, i diskanten.

PLL: Phase Locked Loop, en elektronisk krets som kan användas till att hålla en inkommande, uppmätt frekvens i fas med en exempelvis kristallstyrd referensfrekvens, med resultatet att exempelvis en motors varvtal kan hållas konstant inom väldigt snäva toleranser.

Red Book: Specifikationerna för ljud-CD-skivan, utgiven av Philips och Sony 1980 och ratificerad som IEC-standard IEC 60908 år 1987.

RIAA: Recording Industry Association of America. Tonkurva för inspelning (pre-emphasis) av grammofonskivor i vinyl som både syftar till att minska diskantbruset och eliminera för stora nålutslag i basen. En total reducering av nålutslagen ger dessutom ökad inspelningstid på en skivsida.

Tonhuvud: Elektromagnetisk avspelningsenhet som läser av de magnetiska variationerna längs ett magnetband. Tonhuvudet är en elektromagnet där de båda polerna möts i en oerhört smal spalt, (mikrometer) över vilken bandet löper. Fältvariationerna resulterar i en ström i lindningen, som kan förstärkas och avlyssnas.

Märken på artiklar:

Kommentarer

Lämna ett svar till Nils Karlen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *