Fem kilowatt per kanal

Skriven av

Switchade förstärkare har länge varit ajabaja bland guldöronen och har beskyllts för att låta allt annat än bra, hålla hög distorsion osv. Så är det inte längre. Lab.gruppens PLM 20000Q lämnar 5 kW per kanal i 2,2 Ohms last med <0,04% THD. Räcker det för din hemmabio?

Vill du kunna spela så högt att du kan bli bötfälld? Då är Lab.gruppens PLM 20000Q något för dig. Lab.gruppen i Kungsbacka bygger rejäla förstärkarmonster och PLM 20000Q är kanske det mest skrämmande. Med sina 4 x 5 kilowatts effekt borde den kunna tillfredsställa de mest krävande (dövaste) musikälskare. I bryggkoppling kan man få 2 x 10 kilowatt i 4 Ohm. Nu är den inte tänkt för vardagsrum, utan som en del i en scenuppställning, även om det faktiskt finns folk som har sådana hemma. 20 kilowatt förslår ändå ganska lite på en utomhusscen, särskilt om det ska tävla mot 60.000 vansinnigt skrikande fans.

U2 spelade en gång på Ullevi i Göteborg i en uppställning med 178 förstärkare som matade 400 högtalare. Förstärkarna stod ute vid ”krabbans” ben för att högtalarkablaget skulle bli så kort som möjligt. Toppeffekten uppgick till 3,7 MW medan förstärkarna drog en medeleffekt av 673 kW. I övrigt stod det sk front filler-högtalare vid scenkanten för att de som står närmast ska höra, och alla baslådor står under scenen respektive under den yttre ”promenadringen”.

Det handlar inte bara om att blåsa öronen av åskådarna, utan det ska göras med finess. Med denna uteffekt och 114 dB signal/brusförhållande blir det för första gången möjligt att återge en symfoniorkester naturtroget. Ljudtrycket vid orkester-tutti är inte föraktligt, samtidigt som en enda piccolaflöjt bara kräver ett par milliwatt.

Det är inte frågan om en stereoförstärkare, inte heller om ett ”monoblock” utan en fritt konfigurerbar förstärkarmodul med dubbla, redundanta signalingångar, en mängd intern signalbehandling och en uppsättning konfigurerbara branta filter med vilka man kan skära ut olika delar av frekvensområdet och mata ut detta på de fyra slutstegen, till exempel som bas, lågt och högt mellanregister och diskant.

En i sanning kapabel maskin som man gärna vill veta mer om. Vi talar med Klas Dalbjörn, som är produktchef på Lab.gruppen.

– Vi började utvecklingen med enbart pulsbreddsmodulerad utmatning, alltså ren klass D, men då gick det inte att få till helt rak frekvensgång. Filtret som tog bort switchpulserna försämrade frekvensgången. Vad vi gjorde i slutet av 1980-talet var att utveckla klass TD (tracking class D, en form av steglös klass H) genom att gifta ihop den låga distorsionen och raka frekvensgången hos klass AB med effektiviteten i klass D. Verkningsgraden i klass AB kan ge betydande effektförluster för förstärkare i kilowattklassen på grund av den ständigt höga matningsspänningen. Vi använder därför pulsbreddsmodulerade (PWM) nätaggregat som får matningsspänningen (”rail”) att följa utspänningen. Vi ligger numera på en matningsspänning som bara är sex volt över utspänningen.

Idén bakom Powered Loudspeaker Management (PLM) är att vara snäll mot högtalaren, men också att veta att alla elektriska parametrar är korrekta. Metoden kan upptäcka glapp och kortslutningar. Livemusik har ofta extrema transienter som kräver väldiga utströmmar, och då gäller det dessutom att man inte bränner säkringarna i väggen.

Scenhögtalare är idag ofta optimerade för höga ljudtryck snarare än rak frekvensgång, så frekvensgången får man ordna i efterhand med en DSP. Vi arbetar med en databas med ”presets” (fördefinitioner). Ett preset är en fil med färdiga, optimerade värden som förstärkaren ställs in med. Den som konstruerar en högtalare skapar en preset som får förstärkaren att fungera optimalt med just denna högtalare, om den till exempel har tre kanaler för låga, mellan-, och höga frekvenser. Vid soundchecken går en systemtekniker runt och mäter lokalens respons. Han ställer in processingen på ingångarna i förstärkaren, efter resonanser osv. Slutligen har vi ljudteknikern, som inte får röra några av dessa värden utan bara ska ägna sig åt att mata ut ljud från musikerna.

Inter-Sample Voltage Peak Limiting (ISVPL) är en funktion som begränsar de spänningstoppar som kan uppstå mellan samplen i musiken. Eftersom den digitala signalen bara definierar värdet vid varje sample så kan den analoga signalen bli upp till 3 dB (dubbla effekten) över värdet på ett sample innan nästa sample kommer. Detta kan få signalen att klippa eller förstöra högtalaren. Därför interpolerar man fram digitala mellanvärden (syntetiskt beräknade sample) för att säkerställa att utsignalen inte blir för hög.

Funktionsprincip

Ett blockschema över förstärkarens analoga utgångsdel. Det digitala ljudet kommer från Lake-enheten (se mera nedan).

Den höga verkningsgraden i klass TD åstadkoms genom att matningsspänningarna följer utsignalen (tracking). Det sker i flera steg. Först omvandlas nätspänningen till 380 volt likspänning (tre parallella omvandlarmoduler) och får ladda ett stort kondensatorbatteri. Två DC/DC-omvandlare (3+3 parallella moduler) gör om spänningen till +/-200 volt. Denna får mata förstärkarkorten där det sitter ett par trackingomvandlare per slutsteg, alltså totalt 4+4 stycken, som skapar en matningsspänning som ser till att följa utspänningen och lägga på 6 volt extra så att slutsteget alltid har en buffertzon att arbeta i. Laddregulatorn ser till att inströmmen i nätaggregatet aldrig kan bli högre än ett inställt värde, men högst 6 kW (3,6 kW över en längre tid vid 30 A och 120V in). Den håller nere strömmen vid effekttoppar och ser till att återladda kondensatorbatteriet mellan topparna. ISVPL begränsar signaltopparna för att undvika att programmerad toppspänning inte överskrids. Dess look ahead-limiter använder sig av den faktiska nivån på 380 volt-spänningen (som kan vara lägre än 380 volt) för att beräkna vilken energi som finns kvar att tillgå för att dynamiskt kunna sänka tillåten maxspänning ut och kunna limitera ”i förväg” med låg distorsion.

Detta är vad trackingkretsen åstadkommer. Matningsspänningen (”rail”) hålls alltid 6 volt högre än utspänningen. Klass AB-steget slår aldrig i taket och klipper. Vid små utspänningar och tomgång blir effektförlusten liten eftersom drivspänningen inte är mer än +/–6 volt. Vid stora spänningstoppar kan drivspänningen höjas till +/–200 volt.

Härnäst kommer vi till förstärkarens fullständiga blockschema. Den analoga utgångsdelen (ovan) är de grönfärgade modulerna till höger, med ledtexter som DAC, Slutsteg och Mätkrets.

Signalvägarna i PLM 20000Q är digitala och därmed fritt konfigurerbara. Man kan exempelvis skapa en monoförstärkare med två redundanta ingångar och fyra utgångar delade i olika frekvensband, eller en stereoförstärkare med topputgångar och en centrumbas. Eller något annat. Schemat ovan är bara ett exempel. Alla de blåfärgade funktionerna utförs helt och hållet i digitala signalprocessorer, med 32-bitars flyttal. Lake-modulen diskuteras mera nedan.

För klarhets skull har ingångskretsarna förenklats. De analoga- och AES-ingångarna kan också routas ut på Dante-ledningen (Ethernet), varom mera nedan.

Övervakningsprocessorn är ansluten till ethernetnätet, eftersom förstärkaren måste kunna fjärrövervakas.

Maskinvaran

Frontpanelen bjuder på en konfigurationsdisplay och 8 softkeys som används för att ta sig fram i menysystemet. Ratten till höger kan användas som volymratt. Frontpanelen används dock inte under drift utan bara för initial konfigurering.

Förstärkaren väger nästan ”ingenting” i sammanhanget tack vare alla switchaggregaten och ferrittransformatorerna. Kondensatorbatteriet i mitten är precis så stort att det räcker för ett trumslag och hinner återladdas mellan anslagen. Klass AB-stegens effekttransistorer sitter längst bak och framför dem sitter switchtransistorerna (åtta stycken) för rail tracking.

Effekttransistorerna sitter i en lång rad längst bak på förstärkarkorten, monterade direkt på en kyltunnel. Sluttransistorerna är parallellkopplade fem och fem för att klara strömmarna.

För att luften ska virvla och göra maximal nytta i kyltunnlarna är dessa fyllda av ett veckat, stansat kopparband med mängder av gälar, som löds ihop till ett block, likt en bilkylare.

Här används inga rodierade kontakter och vänsterspunnen kvasikomplementär skärmkabel till högtalarna, utan redig 2,5-kvadratsledare med mekaniskt säkrade Neutrik Speakon-kontakter i ändarna. Lab.gruppen är realister och man kan bara konstatera en enda sak: Ohms lag gäller. Ska man köra 67 ampere genom en ledning ska den vara tjock. Och helst inte över fem meter lång, för då måste den vara ännu tjockare om den inte ska bli en betydande del av högtalarens resistans på 4 Ohm. Inte nog med att kabeln omvandlar en god del av förstärkarens uteffekt till värme, dess impedans ihop med högtalarens varierande impedans vid olika frekvenser och spänningsdelningen som uppstår som resultat av detta resulterar i icke önskvärd ekvalisering.

Kretskorten och alla plåtdetaljer tillverkas antingen i Asien eller hos underleverantörer runt Kungsbacka. Endast slutmontering och provning sker i Lab.gruppens fabrik. ”Peak Performance” får en särskild betydelse i det här fallet. Apparaten på bilden är inte en PLM 20000Q.

Lake-modulerna

Idealt bör all ljudhantering (delayer, bandpassfiltrering, ekvalisering, presets mm) i en scenförstärkare skötas centralt i en enda digital modul, tänkte ett par kreativa australiensare och bildade företaget Lake och skapade en standard för detta. Numera äger Lab.gruppen varumärket Lake och marknadsför dels två lösa Lake-processorer, och dels bygger man in funktionen i andra produkter, som i PLM 20000Q.

Lake-kortet är förstärkarens ”moderkort” om man så vill, med ethernetanslutningarna överst till höger och övriga AES/EBU-anslutningar längs högerkanten. Kortet tar emot alla insignaler och utför ekvalisering, delay, delningsfilter och nivåjusteringar. Mycket av kortytan upptas av switchaggregat eftersom alla funktioner ligger galvaniskt avskilda från jord och varandra för att undvika störningar.

Oavsett vad man tycker om det, är det inuti sådana här, digitala signalprocessorer som den mesta ljudbearbetningen försiggår idag.

Lake-programvaran har ett antal delfunktioner: gruppering, ekvalisering, kompensation för olika högtalarfabrikat och olika former av övervakning.

Ljudsystemet byggs upp av syntetiska moduler i Lake-programmet, som motsvarar de fysiska förstärkar-, ekvaliserings- och högtalarmodulerna. Ljudsignalen kopplas ingalunda fysiskt utan Lake-systemet routar digitala ljudsignaler dit de ska för att bygga upp det system man specificerat, både inuti förstärkarmodulen och på systemnivå utanför de enskilda förstärkarenheterna. Det lokala ethernetnätet (Dante, se nedan) är bara en övergripande fysisk, redundant distributionsstruktur som inte alls följer den logiska kopplingen i Lake-systemet.

Grupperingsfunktionen är viktig. Många av ljudsystemets funktioner kan kopplas samman i större logiska grupper för enklare hantering. Så kan till exempel alla toppförstärkare (driver högtalare som är över huvudet på publiken) styras (t ex ekvaliseras) tillsammans, medan basarna styrs för sig, även om det kanske rör sig om slutsteg fördelade runt om i ett hundratal förstärkare. Varje enskild högtalare är en modul i systemet (gul ram) som lagts ihop och hanteras i grupper (lila) där ”Left” kan vara alla högtalare till vänster om scenen och ”Sub” till exempel kan vara alla bashögtalare.

Samtidigt kan man bygga andra grupper, till exempel ”front fill” eller ”long throw” och ställa in nivåer för dessa oberoende av om högtalarna samtidigt är del i gruppen ”tops”. Slutligen kan man detaljställa enskilda högtalare om en resonans skulle få just denna komponent att låta konstigt.

Ovanpå allt detta gäller fortfarande de enskilda högtalarnas presets, om man exempelvis skulle ha högtalare som kräver fasvändning osv. Det finns ett antal ställen i förstärkaren där man kan fasvända signalen. Det skulle kunna användas om man vill bryggkoppla två slutsteg, men i vissa fall handlar det om att en högtalarserie blev feltillverkad från början och membranet i baskonen inte går utåt vid positiv spänning. Detta har branschen vant sig vid, men för att få faslägena rätt måste man måhända fasvända signalen till exempelvis baskanalen för just denna högtalartyp. Det finns också flera delayer och det vanligaste användningsområdet är att kompensera löptider i högtalare med olika djupa horn. Dessa båda är en del av preset.

Gruppen ”All” kan vara bra att ha för att ställa ljudnivån i hela lokalen.

Därnäst kan man gruppera förstärkarkanaler i grupper, så det är lätt att ställa in ekvalisering, dels för enskilda högtalartyper (toppar, basar etc) och dessutom sätta särskild kompensering på enskilda högtalare som låter ”konstigt” eller om man vill eliminera resonanser etc.

I denna skärmbild ser vi hur fyra olika ekvaliseringar i det fullständiga systemet överlappar varandra och gäller tillsammans. Den ekvalisering som gäller för just den grupp av topphögtalare vi arbetar med (”PEQ1”), visas i blått. Den smala dippen till höger är en kompensation för en resonans i lokalen. Lake-systemet klarar totalt 256 olika ekvaliseringar per ingång.

Bilden visar hur man ställt in filtreringen för subbashögtalarna i gruppen ”Sub”. Ekvaliseringen klipper av vid ungefär 150 Hertz.

Drifthistoriken är viktig i en högeffektapparat. Därför loggar Lake-processorn i förstärkaren exempelvis alla temperaturer. Här ses hur sluttransistorernas (röd) och nätaggregatets (grön) temperatur ökat med tiden. I början matade man ut en puls med hög uteffekt, men förstärkaren kallnade snart igen. När det står 150 förstärkare på en arena måste man använda metoder som dessa för att se vilken av dem som blivit överhettad.

Lake-modulerna kan exempelvis styras från en trådlös PC med Lake Controller-program som systemteknikern går runt i lokalen med under soundcheck. Tillsammans med detta kan man köra ett mobilt mätsystem med en mikrofon som mäter nivåer och frekvenskurvor och jämför detta med inkommande digitalt ljud. Resultatet kan sedan Lake Controllern använda sig av.

Kraft

Att apparaten är ”stor” vittnar effektåtgången om. I tomgång drar den hela 223 watt och vid full last drar den 3,6 kilowatt, varav 1,7 kilowatt går bort i värme.

För att den ska kunna dra maximal reell effekt från elnätet har den effektfaktorkorrigering, som vilket annat switchaggregat som helst måste ha enligt EUs regler, om inte annat för att användaren ska slippa betala för reaktiv effekt som denne inte kan använda.

Vad har switchelektroniken fått för andra resultat? Apparaten väger lätt. 17 kilo är inte mycket i sammanhanget. En vanlig järnkärnetransformator på 3,6 kW väger uppåt 30 kilo. Det vore svårt för en scenproduktionsenhet att släpa med sig 50-100 stycken så tunga transformatorer. För att nu inte tala om startströmmarna.

Nätaggregatet är konstruerat med en kondensatorbank som klarar av att lagra energi för att leverera full effekt i varje ”beat”. Sedan måste den laddas upp igen. Bashögtalaren är den högtalare som har sämst verkningsgrad, så den kräver mycket ström. Men varför ska ett nätaggregat lagra energi, när den finns att hämta från elnätet? För den inte finns att hämta från elnätet. Kan man lagra upp energi lokalt för att klara de höga dynamiska topparna (upp till 150 per minut), räcker det med att nätaggregatet klarar medeleffekten, som är betydligt lägre än toppeffekten. (Inspelad musik, å andra sidan, som lider under ”Loudness wars”, kan ha högre medeleffekter.)

Nätaggregatet har en DSP som styr uppladdningen. Om kondensatorerna kan återladdas mjukt ett par millisekunder efter att musiken förbrukat energin slipper man att dra enorma strömspikar på kanske 100 ampere från elnätet och sparar på så sätt både elnät och miljö. Dessutom kan man hålla den maximala effektgränsen på 3,6 kW. Slutligen kan man ställa in hur starka säkringar man har och om de är tröga eller snabba, så håller sig förstärkaren under detta värde. Power Average Limiter (PAL), respektive Breaker Emulation Limiter (BEL) är Lab.gruppens snygga namn på strömbegräsningen.

Verkningsgraden betyder allt i ”industrisammanhang”. Kan man uppdatera trackingfunktionen och spara några procents ytterligare värmeeffekt, eller bygga en kylare som bara är något effektivare, betyder det mycket pengar per år i driftskostnader för en stor scenljudsleverantör.

Eftersom förstärkaren ska kunna fungera var som helst i världen klarar switchggregatet alla inspänningar mellan 70 och 265 volt. Nätfrekvensen är inte viktig. Detta eliminerar behovet för musikgrupper att släpa med sig egna generatorer för att få exempelvis 115 volt till sina amerikanska förstärkare när de spelar i Europa. Målet är att popgrupperna ska slippa hyra så många dieseldrivna generatorer.

Rätt högtalare?

När man kommer upp i kilowatteffekter kan en felaktig eller underdimensionerad högtalare skadas allvarligt, genom att helt enkelt brinna upp, på riktigt, med rök och eld. I en uppställning med hundra förstärkare är det lätt att koppla en högtalare fel. Därför kan förstärkaren undersöka vilken eller vilka högtalare som är anslutna och jämföra med värdena i ”preset”. Som vanligt i den här branschen har funktionen fått ett illustert namn, nämligen LoadSmart. När provet startas, matar förstärkaren ut ett frekvenssvep på alla kanaler och mäter impedans- och faskurvor mm och om resultatet inte stämmer med angiven högtalarpreset så får man ett felmeddelande.

LoadSmart är en funktion i förstärkaren som verifierar att det sitter rätt sorts högtalare inkopplade, i rätt antal, på varje kanal. En funktion som just nu utvecklas mäter hela tiden talspolens impedans med två pilottoner som inte hörs, för att man inom några sekunder ska få reda på om spolen har gått sönder. Det är särskilt viktigt i stora, fasta installationer.

Normalt är en scenhögtalare 8 Ohm och oftast parallellkopplar man två stycken och får 4 Ohm. Tyvärr är det inte hela sanningen, utan impedansen i en 8-ohmshögtalare varierar med frekvensen. Den kan gå ned till 5,6 Ohm och stiga till 40 Ohm vid resonanser i passbandet. Vid låga impedanser krävs mer ström för samma ljudtryck. Dessutom är högtalaren sällan resistiv, utan fasskillnaden mellan ström och spänning förskjuts vid olika frekvenser. I sämsta fall kan två parallellkopplade högtalare komma ned till 2,8 Ohm och då börjar högtalarkabelns resistans bli en betydande faktor som kan påverka ekvaliseringen. Överström måste förstärkaren kunna detektera dynamiskt och skydda sig mot på ett vettigt sätt för att ljudet ska bli njutbart.

Nätverkskopplingar med Dante

Lab.gruppen har en gång för alla eliminerat jordslingor, brum, glapp och knaster genom att möjliggöra inmatning av ljud via Ethernet, för övrigt samma Ethernet som används vid konfiguration, övervakning och ljudcheck. Ethernet är som bekant galvaniskt isolerat från chassi och elnät.

Redundans är viktig, för det får inte bli tyst mitt under en föreställning. Inte nog med att ljudleverantören kan förlora kontraktet med en prestigefylld artist, det kan till och med bli panik och dödsfall eftersom det kan bli svårt att hantera folkmassan. Plötslig tystnad under en direktsändning är inget som någon önskar sig. De allra mest professionella använder dubbla mixerbord som kan ta över från varandra, dubbla nätverk med Dante-matat ljud och backar upp det hela med analog ljudmatning. I större sammanhang, när avstånden blir längre än 100 meter, tillgriper man ofta optiska fibrer för överföringen av nätverket, då kopplade i dubbla ringar för att säkra mot avbrott i fibern.

Vid större scenuppställningar använder man sig alltid av två redundanta nätverk för att aldrig råka ut för plötsliga tystnader, oavsett om en mixer eller ett helt nätverk går sönder. Ljudet görs om från AES/EBU-formatet som kommer ur mixrarna till ethernetbaserat Dante-format i två redundanta gateways (AES/EBU är inget annat än balanserad S/PDIF på kopparledning i proffsformat).

Principen bakom Dante är att kunna mata ut ljud till flera förstärkare över exempelvis Gigabit Ethernet. Ljudet kommer alltså som IP-paket till förstärkarens Lake-enhet och omvandlas till analogt ljud i en intern D/A-omvandlare. (Och, nej, dina öron förmår inte uppfatta korrekt filtrerat kvantiseringsbrus vid 96 ksps.) Det fina med detta är att en ethernetförbindelse kan göras redundant med vanliga nätverksenheter som switchar och routrar, allt i avsikt att undvika tystnader om någonting i distributionskedjan skulle gå sönder.

Datapaketen kan routas och switchas som vilken nätverkstrafik som helst. Standarden medger maximalt 192 ksps med 24 bitars noggrannhet, och med maximalt 1024 ljudkanaler på samma förbindelse. Dante distribuerar dock bara ljud, ingen styrning av Lake-kretsarna, så övervakningen av förstärkarna sköts från en fristående PC med övervakningsprogrammet Lake Controller. För ytterligare säkerhet, som en allra sista fallback, kan man koppla in analogt ljud också.

Dante är en allmänt accepterad standard för digital ljudöverföring, som togs fram av Audinate Pty Ltd i Australien år 2006. Metoden är licensierad till flera stora professionella scenljudleverantörer, däribland Lab.gruppen.

27 stycken PLM 20000Q i rackar, uppställda för ett större framträdande. In- och utsignalerna från förstärkargrupperna har samtals i större kablage.

Låter det bra eller dåligt?

Naturligtvis måste förstärkaren provlyssnas. Det är inte var dag man får lyssna på en 20 kW-förstärkare. Vi lyssnar med PLM 20000Q ansluten till Tannoy V12 som mellanregister och diskant och en Adamson SX Sub med dubbla artontums element som subbas med en delningsfrekvens på 80 Hz, då den klarar 2,4 kilowatt. Ljudkablaget är ”tillräckligt” grovt. Ljudet tas från Spotify på en iPhone. Oortodoxt? Vänta bara.

Ska det lyssnas ordentligt, behövs det ordentliga grejor. Notera trefashandskarna på väggen och boaormarna på golvet.

Förstärkaren konfigureras att spela som en stereoförstärkare på två av kanalerna medan de inbyggda branta filtren flyttar all bas till kanal tre som får fungera som baskanal. Den fjärde kanalen är overksam. Man kan bara konstatera att det går att spela så mattan på golvet krullar sig och grannens tavlor faller ned från väggarna. Det är först när man har sådana här väldiga effekter tillgängliga som man kan återge en symfoniorkester som den faktiskt ska återges.

Jag kan aldrig motstå Monteverdikören och Mariavespern från 1610. Archiv-inspelningen från 1989 i San Marco-basilikan i Venedig under ledning av John Eliot Gardiner är förstklassig och allting finns med i Spotify-återgivningen (som inte alls så dålig som den har kritiserats för), även basfladdret en bit in i ”Deus in auditorum”. Man kan undra varför de inte gjorde något åt saken vid inspelningstillfället?

Låter klass TD oinspirerat, trött eller rent av mördande tråkigt, som det beskyllts för? Nej. Tvärtom. Jag avstår från alla märkliga guldöronsuttryck och kan bara konstatera att jag tycker det låter som det borde låta, utan hörbart brus vid nollsignal. Absolut rak frekvensgång, THD på mindre än 0,04% och effektresurser bortom alla dina våtaste drömmar borde väl tala för den saken.

Lab.gruppen har ett valspråk: More is more!

Läs mer

Lab.gruppen: http://labgruppen.com/
Mer om PLM 20K44 http://labgruppen.com/view-model/plm-plus-series/plm-20k44
Mer om PLM20000Q: http://labgruppen.com/view-model/plm-series/plm-20000q
Om klass D: https://en.wikipedia.org/wiki/Class-D_amplifier
Dante-ljud: https://en.wikipedia.org/wiki/Dante_%28networking%29
Lake controller: http://www.marketing.labgruppen.com/webservices/dh.ashx?t=qv&v=6157
Andra tillverkare: http://classdaudio.com
”Mediamassakern”, om loudness wars: https://www.idg.se/2.1085/1.380939/mediamassakern

Inget av ovanstående fungerar alls, om inte akustiken är optimerad från början: http://www.teknikaliteter.se/2017/11/13/akustik-kan-fixas/

Snabbdata om PLM 20000Q och PLM 20K44

Efter att den här artikeln skrevs har PLM 20000Q uppgraderats till PLM 20K44 med ungefär samma specifikationer.

Toppeffekt per kanal, alla fyra kanaler drivna

16 Ohm: 1150 W
8 Ohm: 2300 W
4 Ohm: 4400 W
2 Ohm: 4800 W

Alla kanaler drivna i optimal last

2,3-3,3 Ohm: 4×5000 W = 20 kW

THD+brus full last: <0,04%
Signal/brus: 114 dB
Högsta utspänning: 194 V
Högsta utström: 67 A
Intern sampligfrekvens: 96 ksps, 32 bit floating point

PLM 20K44 har fått utökade konfigurationsmöjligheter mot PLM 20000Q, med starkare intern processor, en uppdaterad version av Lake-hanteraren och ingår numera i programsviten CAFÉ som används för energioptimering och bästa högtalarplacering i en given lokal. Antalet redundanta signalingångar har ökats från två till fyra. Förstärkaren kan också hantera högimpediva fjärranslutningar över 70V- och 100V-linjer.

Filosofi: Dagens förstärkare är felkonstruerade

Klas Dalbjörn menar att egentligen är dagens hemmaförstärkare felkonstruerade för att återge ljud naturtroget. Man behöver ett par kilowatt för att kunna spela en symfoniorkester helt naturtroget och det är omöjligt i ett vardagsrum. Istället för volymkontroll och loudness borde det finnas en hörnivåkontroll och en kompressionskontroll. Först ställer man in hur högt man kan tänka sig lyssna till topparna och sedan anger man hur hård kompressionen ska vara för att man ska höra de finaste nyanserna också. Det går inte att få båda med en vanlig volymkontroll (och nu talar vi inte om hårdkomprimerat ljud drabbat av ”Loundness wars”).

Märken på artiklar:
Artikelkategorier:
Akustik · Elektronik · Ethernet · Ljudteknik · Lokala nät · Mätteknik · MIljö

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *