Datorhistorik i nytt ljus

Skriven av

Den här artikeln är inte som du tror. Datorhistoriska reportage koncentreras oftast på ENIAC och IBM och sen är det Kalifornien och PC för hela slanten. Genuint svenska landvinningar får oftast stå tillbaka för de mera välkända USAmerikanska.

Man har med tiden ställt upp ett antal teser som säger vad en dator är, som att den ska kunna vara fritt programmerbar, ha data och program i samma minne, ska kunna modifiera sitt eget program och så vidare. Eftersom detta i stort sett utesluter allt utom ett fåtal konstruktioner före transistormaskinerna, kastar vi den tesen överbord och hänger oss helt och hållet i skönt, teknikflummigt återblickande genom datorhistorikens rosenröda glasögon.

Tonvikten vid all datorhistorik har felaktigt kommit att hamna på USA och då särskilt i Kalifornien, men skärskådar man historien ska man se att detta inte är sant. Utvecklingen hade sin början i Europa och Sverige har sannerligen inte legat på latsidan.

Denna artikel skildrar de mest betydande räknande maskinerna, med tonvikt på Sverige (och, nej, Compis är inte en av dem).

100 f Kr: Antikhytera-mekanismen

Redan år 1900 hittade en grekisk svampdykare en underlig sten i ett skeppsvrak på botten utanför ön Antikythera, men det var inte förrän året efter som man insåg att det inte var en sten utan en kraftigt korroderad mekanism i brons. Rengöringen pågick i mer än 50 år. Maskinens ursprungliga mått ska ha varit 33 cm hög, 17 cm bred och bara 9 cm djup. Den var monterad i en träram. Många teorier har framkastats om dess funktion men det var först i och med röntgenfotografering 1971 som man fick en inre inblick i den. Ett flertal teorier om funktionen uppstod, alla pekande mot någon slags kalender.

I och med Hewlett-Packards 3D-röntgtentomografi 2006 kunde man någorlunda bestämma vad det var för mekanism och tyda fler än 2000 gammalgrekiska skrivtecken.

Mekanismen består för närvarande av 82 fragment och ska ha haft 37 kugghjul, varav vilka 30 finns kvar.

Texten visar att det rör sig om en astronomisk dator eller planetarium, som kunde användas till att förutsäga planeternas rörelser, månens faser och olika solförmörkelser och astrologiska händelser, religiösa fester och eventuellt korrigering av andra, enklare kalendrar. Man antar att det är en viss Posidonus på Rhodos som var upphovsmannen och att en rik romare var köparen.

Det har visat sig att olika mekanismer inte var ovanliga så långt som 300 f Kr, men att de sannolikt inte var lika avancerade som denna. Självaste Arkimedes ska ha medverkat i produktionen av några av dessa.

Egentligen är den inte en dator utan en avancerad växellåda, men trots det den tidigaste räknande maskinen som man hittills hittat. De beräkningar den utför är mera i form av en evighetskalender (men vetenskapen tvistar fortfarande om den exakta funktionen). Idag är det en barnlek, men på Arkimedes tid bör den ha varit världens åttonde underverk. Det fina är att den räknar rätt och kan kompensera för skottår. Vevar man den fortare än en dag per dag, kan den förutsäga framtiden. Tittar man riktigt noga på bilderna ser man noggrant graverade jämna skalor och – evolventkugg!

Här är en modern modell. Mycket vacker.

1850: The Analytical Engine

Differential Engine II på Science Museum i London. Den har vevats av undertecknad.

Charles Babbage (1791-1891) började redan 1820 med att önska att beräkningar hade kunnat göras med ångkraft istället för för hand eftersom det blev så många fel. Tekniker som han var, satte han igång att lösa uppgiften. Och han löste den, delvis, med sin Differential Engine (DE I och DE II).

Svenskarna Scheutz uppfann också en differensmaskin, precis som Babbages Differential Engine, och de hade täta kontakter med varandra, men inga av differensmaskinerna var allmängiltigt programmerbara och får i sammanhanget stå tillbaka för Babbages verkliga storverk. Till skillnad från Babbage fick svenskarna dock sina maskiner sålda, om än bara i tre exemplar. Den ovan är från 1867.

Analythical Engine på Science Museum i London.

Babbage insåg att när hans DE hade beräknat alla de sinus-, cosinus-, exponential-, osv tabeller som den var kapabel till, så var den värdelös. Det behövdes en generellt programmerbar maskin. Då behövs det också minne. Och in/ut-enheter. Charles Babbages Analythical Engine (AE), var den första maskin som hade von Neumansk arkitektur med åtskild processor, minne och I/O-enheter, sammanbundna av en databuss. Babbage uppfann både den programstyrda maskinen, idén med off-line-hantering, desktop publishing, mikrokod, inkrementell tiotalsöverföring, programmering med IF-THEN-ELSE, möjligheten att modifiera egna program osv, ja i princip genomdrev han hela datorrevolutionen själv, men på grund av motsträviga investerare glömdes allt bort när han dog och förblev bortglömt i cirka 100 år.

ALU:n till The Analythical Engine byggdes klar av hans son Henry Prevost i början av 1900-talet, men den togs aldrig i drift eftersom minnet aldrig byggdes. Att Charles Babbage tänkt rätt bevisades dock. Maskinen står på Tekniska Museet i London.

På bilden ser du en massa tunna trådar riktade nedåt, över en bricka mitt fram i maskinen. Det är kortläsaren för Jacquard-kort. Korten skulle läggas i den grunda lådan. Enheten kunde de fyra räknesätten, inklusive division med flyttal.

1938: Zuse Z1

Konrad Zuses Z1 – inte världens första elektroniska dator en väl den första binära. Klockfrekvensen belöpte sig till fantastiska 1 Hz och kunde köras med en liten elmotor eller vevas för hand. Z1 var den unge Zuses hobbyprojekt. Den byggdes upp i mitten av 30-talet i föräldrarnas vardagsrum i Berlin. Maskinen är helt mekanisk. Man måste särskilt beundra hans uppbyggnad av minnet, där varje bit bestod av en liten stålpinne i en avlång grop. Den kunde luta åt två håll, 1 eller 0 och kunde läsas genom att man kände av lutningen med två plåttungor. Men det var inte förrän modell Z3 som Zuse började läsa data som stansats i kasserad biofilm.

Det är Konrad Zuses egen hand som vilar på Z1:ans tangentbord. Bakom detta sitter en mekanisk decimal-till-binäromvandlare!

Så tidigt som 1942 tog Zuse också fram det allra första högnivåspråket Plankalkül, avsett för maskinen Z4. Cobol kom långt senare.

Zuse Z-31

1949 grundade Zuse sitt företag Zuse KG och började bygga datorer kommersiellt. Det är märkligt när man inser att Zuse KG genomgick ungefär samma utvecklingskurva som IBM, med ungefär samma maskintyper, minnestyper (kvicksilverminnen, trumminnen och allt) och blev ett mycket stort företag med fler än 1200 anställda som massproducerade datorer, men sedan konkursade 1969 på grund av den begränsade marknaden (i stort sett bara Tyskland).

1943: Colossus

Colossus anses numera vara den första elektroniska datorn, eftersom den dök upp 3 år före ENIAC. Men fram till i mitten av 70-talet var dess blotta existens hemligstämplad, så den har aldrig varit med i historiken.

Mitt under brinnande världskrig hörde brittiska avlyssningsstationer en ny kod på kortvågen som definitivt inte var morsekod. Den fick namnet ”fish code” eller ”tunny code”. Det skulle mycket grubblande till innan teknikerna på dekrypteringsstationen Bletchley Park kom fram till att det var krypterad 5-bitars telexkod. De såg aldrig maskinen som skapade koden, den tyska Lorenz, förrän efter kriget.

Maskinen som byggdes för att hjälpa till att hitta kryptonyckeln var specialbyggd för denna enda uppgift, men var å andra sidan osedvanligt stark på just detta. Koderna lästes in som telexremsa med 5000 tecken per sekund. Algoritmer för att lösa nyckeln kopplades upp med sladdar på den svarta kopplingstavlan framtill. Mönstren med tänkbara nycklar kördes genom en ”slinga” elektronrör, ett minne eller skiftregister om man så vill, och jämfördes med kryptot för att man skulle kunna hitta statistiska sannolikheter för klartext.

Colossus avkodade alltså aldrig några tyska krypton, den lät bara dechiffrerarna komma en bit närmare Lorenz-maskinerna dagliga kryptonycklar, men kunde inte säga något bestämt. Det var fortfarande människorna som gav huvudsaklig input och tyskt slarv som gav dem hjälp på vägen. Dekrypteringen sköttes i en mindre sk Tunny machine som var en relävariant av tyskarnas Lorenz.

Och om nu någon trodde att Alan Turings skötebarn i Bletchley park, The Bombe, som användes för att knäcka tyskarnas Enigma, skulle vara en dator så misstar han sig grundligt. Den var väldigt mycket state machine med mycket grundläggande logik, som angrep kryptona med brute force. Den avkodade aldrig några krypton. Den meddelade bara om dechiffreringsfolket hade hittat en trolig nyckel eller ej.

Att elektronrörsmaskiner ständigt skulle vara trasiga är en myt. Författaren har nu varit i kontakt med tre personer som använt olika sådana maskiner (Colossus, Ferranti, Wegematic) och de säger alla att maskinerna var mycket driftsäkra. Colossusarna gick under krigets två sista år utan att gå sönder.

1946: Eniac

Det var de stora amerikanska universiteten som strax efter andra världskriget hade de största resurserna att utveckla maskinvara. Eckert och Mauchly på University of Pennsylvania’s Moore School of Electrical Engineering ville bygga vidare på olika mekaniska kalkylatorer och designade ENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), en 150 kW bjässe, 30 meter tång, vägande 27 ton, med 18.000 elektronrör i bistabila vippor kopplade som ring-räknare och i stort sett emulerade en kugghjulsmaskin. Eniac var decimal, inte binär.

Den användes i första hand för beräkningar relaterade till det amerikanska försvaret. Eniac var inte heller en ”äkta matematikmaskin” i meningen att programmen lagrades i ett minne.

Varje gång ett nytt program skulle användas måste detta skapas med switchar och sammankopplande kablar utefter en hel vägg i lokalen, på ungefär samma sätt som senare användes vid svenska BARK.

Eniac köptes av armén och användes till ballistiska beräkningar för artillerigranater, väderprognoser, beräkningar kring kärnenergi, kosmisk strålning, förbränning, slumptal och vindtunnelkonstruktion.

Funktionstabeller, eller tabeller med konstanter lagrades i sådana här, ska vi kalla dem PROM, med 728 (26×28) omkopplare som kunde vridas till en siffra mellan 0 och 9. Maskinen hade 3 sådana skåp (2,2 kilosiffror).

Eniac byggdes bara i ett exemplar. Lite senare, när herrar Eckert och Mauchly satte sig ned att diskutera med von Neumann, kom man fram till att RAM vore fint att ha. Ett mycket litet programminne implementerades i några av ackumulatorerna och programmeringstiden kunde minskas till några timmar istället för dagar. Mot slutet av Eniacs livstid, 1955, hade man till och med satt in ett 100-ords kärnminne.

1953: Besk och Dask

Besk (Binär Elektronisk SekvensKalkylator) var Sveriges andra dator (efter Bark), som då kallades matematikmaskin eller elektronhjärna. Den utvecklades på Tekniska Högskolan i Stockholm och under ett kort tag var den världens snabbaste. Besk var en 40-bitars maskin. En addition utfördes på 56 mikrosekunder (4 gånger snabbare än Eniac) och en multiplikation på 350 (8 gånger snabbare). Instruktionslängden var 20 bitar så varje ord rymde två instruktioner.

Besk innehöll 2400 elektronrör och 400 germaniumdioder. Effektförbrukningen uppgick till 15 kVA (en faktor tio lägre än Eniac). Program lästes in från hålremsa och skrevs ut på en elektrisk IBM-skrivmaskin.

Styrpanelen när den stod på KTH i Stockholm

Besk arbetade med och lagrade program i RAM. Det snabbaste på den tiden var Williamsminnet som byggdes upp av bildrör, katodstrålerör. En bit lagrades som en lysande fläck på bildskärmen och skillnaden mellan 1 och 0 var en ljus eller mörk fläck. När en bit skrevs, lyste fläcken upp i och med att elektroner från elektronstrålen sköts in i fosformaterialet. Där brev de kvar. När man läste, sköt man på nytt in elektroner i fläcken och läste av läckströmmen på en plåt placerad framför frontglaset. Blev det en stor läckpuls fanns där redan elektroner (ett), men blev det en liten puls var platsen tom (noll).

Det elektrostatiska minnet kunde lagra 512 ord och var uppdelat i 40 katodstrålerör som vardera lagrade 512 bitar, inrymda två och två i en 6 HE 19-tums racklåda.

Besk byggdes bara i ett exemplar, men kopierades i Danmark, hos Dansk Regnecentral och kom att kallas Dask (Dansk Aritmetisk Sekvens-Kalkulator). Det var den första automatiska räknemaskin som byggts i Danmark. Den kördes tydligen fram till 1970 då den fått både trumminne och magnetbandstationer.

Eftersom Dask i princip är likadan som Besk visar vi istället en unik insiderbild från den danska maskinen, kopplingen på baksidan av de glänsande panelerna.

1960: Datasaab D2 1962 D-21, 1966 D-22

Datasaab realiseradee 1957 Besk med transistorer och kallade den för Sara (Saabs Räkneautomat) och det blev starten för svenska massproducerade datorer. Sara användes för att beräkna flygplanet Viggen.

För kommersiellt bruk började man 1960 med D-2 som senare utvecklades till stordatorer i D-serien.

D-21 marknadsfördes som en mycket snabb maskin uppbyggd av 10.000 transistorer som kunde addera två tal på 10 mikrosekunder och multiplicera på 36 mikrosekunder med 2,5 MHz klocka. Den såldes i cirka 30 exemplar.

Vi har nu nått fram till fullödiga serietillverkade stordatorer för affärsbruk, som kunde fås med hålkortsläsare och stans, bandstationer, radskrivare och hårddiskpackar. Datasaab var pionjärer inom högnivåspråken och skapade sitt eget, Algol-Genius som delvis lånat element från Algol60. Märk då att det mesta av kringutrustning en också utvecklats i Sverige, främst på det som senare skulle bli Facit.

D-21 användes till numerisk bearbetning av flygplansdelar, väderprognoser åt SMHI, projektering av nya vägar, men såldes kanske mest som vanlig företagsdator för administrativ databehandling.

D-22 kom år 1966 och var helt bakåtkompatibel, men hade mycket större minne och var snabbare. Den klarade multikörning och såldes i ungefär 70 exemplar.

CK37 från 1971 var en mycket speciell maskin. Centralkalkylator 37 var luftdator i stridsflygplanet Viggen och mycket speciellt uppbyggd för att klara påfrestningarna vid snabba manövrer och eldgivning. Sverige köpte inte maskinvara från USA utan skulle absolut bygga allting själv. Det har visat sig vara klokt.

1961: Wegematic 1000

Axel Lennart Wenner-Gren var en teknologisk föregångare inom svensk industri och dessutom en filantrop. Han satsade stora pengar i teknisk nyutveckling men blev också lurad.

Trumminnet är pelaren till vänster, processordelen står i mitten och den skrivande terminalen till höger.

Datorer skulle man bygga på 60-talet. Datorn Wegematic 1000 tillverkades av Wennergrens svenska datorföretag AB Bo Nyman (ABN-Bolagen) som tidigare ägnat sig åt snabbtelefoner av märket Sinus och telefonväxlar. Ett trettiotal Wegematic byggdes och donerades till olika utbildningsinstitutioner.

Datorn hade cirka 500 elektronrör och 10.000 dioder och drog cirka 15 kW el.

Datorns primärminne (SAM?) var utfört som ett magnetiskt trumminne där både CPUns register och övrigt data lagrades i spår (kanaler) runt trumman. Trumman hade 261 spår som vardera lagrade 32 maskinord om ett åttasiffrigt tal plus tecken. Det som närmast kan kallas ”cache” bestod av 4 spår, medan primärminnet bestod av 256 spår och ett ord lästes eller skrevs på 500 mikrosekunder. An addition tog en millisekund och en division16 millisekunder. Den var alltså inte särskilt snabb jämfört med Besk och en smula föråldrad redan då den levererades, och farten dikterades huvudsakligen av trumminnets rotationstid. Å andra sidan var den betydligt utrymmessnålare än Besk.

Kapaciteten var i stil med en modern fickräknare, med den skillnaden att den kunde programmeras. Programmeringen skedde med hålremsa och utmatning skedde med hålremsstans eller utskrift på en IBM-skrivmaskin.

Författaren har en gång fått fingra på en Wegematic, nämligen den som donerades till Åbo akademi. Jag försöker här sammansmälta mitt sinne med maskinen, men lyckas inte. Min hjärna är allt för avancerad.

Som minne från detta försök erhöll datorföreningen Stacken vid KTH ett kretskort som undertecknad drog ut ur en kortrack. “ABN” står för AB Bo Nyman.

1964: Stansaab Censor 932

Stansaab arbetade främst med militära teknikprojekt och ett av dessa var radargruppcentralerna (rgc) som behövde radarskärmar och tillhörande stridsledningssystem. Styrdatorn kom att kallas Censor (CENtral procesSOR) och utvecklades under många år till ett absolut kraftpaket. Den spreds långt utanför den militära sfären.

Censor har inte vara stått som flygledningssystem på flygplatser (som ATCAS på Arlanda) utan har även funnits med ombord på svenska torpedbåtar under namnet ELPLO (Elektroniskt PLOttsystem) som stridsledningssystem och i patientdatasystem på flera sjukhus. De utmärkt snabba grafikplottenheterna som var tänkta som radarskärmar lämpade sig dessutom för CAD.

Elektroniskt plottsystem ELPLO

Den har också exporterats, exempelvis till Sovjet, där den finns på flera flygplatser och bl a användes i flygledningen vid det ryska anfallet mot Afghanistan. Det blev lite ajabaja för Stansaab eftersom den råkade innehålla en amerikansk FIFO som var belagd med exportförbud. Detta skulle ju kunna ha resulterat i den sk ”Conatineraffören” (se avsnittet om Digital Equipment).

De sista Cemsor-systemen för flygtrafikledning brottades i konkurrens med så moderna maskiner som DEC VAX-11.

  • Censor 120 – diskreta transistorer
  • Censor 220 – RTL-logik
  • Censor 908 (senare 9102)- 8-bitars TTL-logik
  • Censor 932 (senare 9103) – 32-bitars TTL-logik på virkort, 32 kB kärnminne
  • Censor 9107, en 16-bitars 932 helt på etsade VME-buss-kort (i ubåtar)
  • Censor 9109, en 932 på ett enda VME-kort, avsedd för flygledning, från 1993

Censor är inte död ännu, utan ingår fortfarande i många försvarssystem.

När man beaktar hur ”svag” Censor i ATCAS-tillämpningen var i jämförelse med en modern PC och den uppgift den faktiskt klarade av att utföra, nämligen trafikledning på hela Arlanda, måste man säga att de svenska utvecklarna var skickliga och utnyttjade sin utrustning till det yttersta. Naturligtvis var det assembler och ingen C++ eller andra resursslukande dumheter. De här grabbarna visste vad de gjorde. Idag låter man kompilatorerna sluka hundratals megabyte utan att blinka.

1967: PDP-serien (1967 PDP-10, 1970 PDP-11)

1957 startade Ken Olsen och Harlan Anderson företaget Digital Equipment Corporation (DEC eller bara DIGITAL) och gick mycket snabbt från starkhet till starkhet. DEC blev på kort tid alla universitets älskling med sina PDP-maskiner (Programmable Digital Processor).

PDP-10, närmare bestämt en KA10A, transistormaskin

PDP-11/45 (frontpanelen)

PDP-10 och PDP-11 var de minidatorer som fick allra störst spridning över världen. Även in i Sovjetunionen, i form av kopior.

VAX-11/780

En senare variant, när 36-bitars PDP-serien lagts i graven, var 32-bitarsmaskinen VAX-11 som blev oerhört populär både på skolor och i industrin. Dess popularitet sträckte sig in i Östeuropa, vilket blev pinsamt uppenbart vid den sk ”Containeraffären” 1983 när en VAX-11/782 och tillbehör hittades i sju containrar i ett fartyg i Helsingborg och Hamburg, klara att smugglas in till Sovjet via Schweiz. Varorna hade varit i både Hong Kong och Sydafrika innan dess. VAX-maskinerna var tydligen mycket eftertraktade i Kreml. Dit kom de dock aldrig.

Författaren har fått köra på alla dessa underverk och dessutom haft nöjet att få gräva inuti en PDP-11 med ohm-meter och avbitartång och reparera ett nätaggregat.

1976 Cray-1

Plötsligt tog datorkraften ett jättesprång. Till priset av 115 kW ineffekt och en oherrans massa varm freon slog Semour Crays Cray-1A 1975 världen med häpnad med sin klocka på 80 MHz och 160 MIPS, en 64-bitarsmaskin med 1 megaords minne. Maskinen var uppbyggd med energislukande ECL-kretsar för det var det snabbaste som gick att hitta på den tiden.

Superdatorkampen var född och Cray fick snart tävla med jättar som Fujitsu och IBM om de verkligt stora maskinerna. Med superdatorer kunde man för första gången göra noggranna väderprognoser och beräkna hur till exempel plutoniumsfären i en atombomb skrynklades ihop när det yttre lagret av sprängmedel detonerade.

Författaren har suttit på Cray-soffan (som inrymmer nätaggregaten och freonkylaggregaten) på Linköpings Tekniska och fingrat på de vackra partvinnade ledarna som det fanns väldigt gott om inuti.

1980: ABC 80

Det går inte att berätta om svensk datorutveckling utan att fastna på Luxors ABC 80. Den var en Z-80-driven uppstickare precis vid den tid då IBM PC introducerades. Priset för PC var dock så högt att de flesta skolor och småföretag aldrig funderade på den. Luxor sålde över 10.000 ABC 80 under två år, till skolor och hobbyidkare. Dessutom var ABC 80 snabb. Motsvarande BASIC-program i en av de första IBM PC gick mycket långsammare.

I hobbyversionen lagrades data som ljudsekvenser på vanliga kassettband, på den medföljande kassettbandstationen. Man kunde skriva och läsa från bandet under programstyrning också. Men det dög inte åt kräsna företagsanvändare. ABC 80 såldes därför också med nätverk (ja, eller RS-232-nätverk faktiskt), SAN och central skrivare, fast väldigt få har sett systemet.

Författaren arbetade under en längre tid på ett sådant system med flera ABC 80, en dubbel åttatums diskettenhet som centralt lagringsutrymme och en gemensam Epson FX-80 matrisskrivare och det fungerade väldigt bra för kontorsgöromål.

Efter ABC 80 är det inte historik längre. Alla som läser detta vet vad som hände sedan, med IBM PC och hur kapaciteten har ökat. Eller har den?

Har vi egentligen kommit längre?

Idag kör vi om alla dessa glamorösa maskiner med en rapp Intel Core. Fast ändå inte. En DEC PDP-10 med två processorer och fruktansvärda 128 kB RAM kunde försörja ett hundratal studenter på KTH med datorkraft. De kunde ordbehandla, chatta och programmera, alla på en gång.

En Censor 932 kunde förse 30 flygledare med radarbilder i realtid och dessutom räkna på flygplanens kurser och farter och ta fram slottider (ankomsttider) med information från Eurocontrol i Bryssel.

Idag använder Arlanda en dröse Alpha-servrar för samma uppgift och varje arbetsstation har ytterligare en eller två Alpha-stationer.

En modern PC är mycket starkare än en VAX 11/780 och mycket, mycket starkare än en PDP-10 och ändå klarar den med nöd och näppe av att förse en enda användare med acceptabel datorkraft.

Vad har i realiteten hänt under alla dessa år? Inte mycket.

Allt var mycket bättre förr

När undertecknad gick på universitet och lärde sig programmera Fortran och Cobol på en Control Data CDC 6600 kändes det åtminstone som om maskinerna var mycket snabbare. Varje elev hade 7 sekunders CPU-tid i veckan att göra slut på och det var sällan det gick åt. En typisk kompilering gick på 0,1 sekund. Om man inte fick en oändlig loop, och sen skrattade alla åt den halva kartong radskrivarpapper som gick åt om en utskrift hade råkat finnas med i loopen.

Det var särskilt en kille, Björn D, som var duktigare än oss alla andra ihop. Dagen när han fick oändlig loop var minnesvärd och var ett samtalsämne i veckor. Lite senare, när jag och en klasskamrat, Björn E, jobbade på LM Ericsson och skrev program, och var på väg tillbaka till kontoret från lunchen, kom fenomenet Björn D åter på tal och vi mindes hans oändliga loop.

Björn E sysselsatte sig med att i Cobol generera tidtabeller till pendeltågen i Stockholm, som var helt nya då. Och numera hade han 20 sekunder på sig att loopa. När vi kom fram till hans tjänsterum såg vi att en hel vägg var fullmurad med kartonger med radskrivarpapper.

– Haha! Det måste ha varit någon som fått oändlig loop, hånade jag.

– Eh? Det är ju jag!!

En timme senare ringde datorcentralen och meddelade att det fanns hundra kartonger utskrifter kvar i utskriftskön och skulle det skrivas ut?

– Nä. Släng det.

Läs mer

Veteranklubben Alfa berättar mycket spännande om Censor. En diggarsajt för den seriöst elektroarkeologiskt intresserade: http://www.veteranklubbenalfa.se/drupal/index.php

Veteranklubben visar ett annat exempel på hur Censor användes, nämligen Stridsledningssystemet STRIKA-85: http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/bildarkiv/70131004.htm

ATCAS på Arlanda med Censor 932: Nätverk och Kommunikation 19/2000

Datasaabs vänner med allt om D-serien: http://www.datasaab.se/

Lysatorklubben på Linköpings Tekniska Högskola har kört D-21 länge: http://www.lysator.liu.se/

Listan på historiska datorer är otroligt lång Det är löjligt att försöka göra ett rättvist urval, så jag har valt de maskiner jag själv har haft ett förhållande till: http://longstreet.typepad.com/thesciencebookstore/computer_techhistory/

Märken på artiklar:
Artikelkategorier:
Datorer · Museum · Persondator · Teknikhistoria

Kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *